Information från Wikipedia
Adolf Iwar Arwidsson, född 7 augusti 1791 i Padasjoki, Finland, död 21 juni 1858 i Viborg, Finland, var en finländsk författare, publicist, politiker och historiker, verksam i Sverige senare delen av sitt liv. Han var en av förgrundsgestalterna inom Åboromantiken och en tidig förespråkare för en finsknationell väckelse. År 1843 utnämndes han till chef för Kungliga biblioteket i Stockholm. Han var far till Thorsten Adolf Arwidsson.
Biografi
Bakgrund och studier
Efter Finska kriget 1809, då Finland separerades från Sverige och införlivades i Ryssland, blev Finland en relativt privilegierad del av det ryska imperiet. Under kriget hade stora farhågor funnits bland finländarna att bli livegna, vilket lett till gerillakrig mot de ryska styrkorna. Till följd av motståndet pacificerade tsaren finländarna genom att låta Finland bli en självständig del av Ryssland. Någon allmän önskan om återförening med Sverige var inte utbredd, men ett visst missnöje syntes i landet, och många svenskspråkiga finländare kände sig överlämnade åt det ryska styret.
Arwidsson var son till kaplanen Arvid Adolf Arwidsson och Anna Katarina Kolin. Då hans far utnämndes till kyrkoherde i Laukas flyttade familjen dit. Under finska kriget 1808–1809 var Laukas hårt drabbat, och de erfarenheter Arwidsson gjorde som ung lade grunden till ett bestående rysshat. Han studerade vid Borgå gymnasium och bevittnade som ung händelserna vid Borgå lantdag 1809. Han började studera vid Åbo akademi 1810, blev fil.mag. 1815 och utsågs till docent i allmän historia 1817. I hans avhandling om medeltidens romantik, Ingenii romantici, aevo medio orti, expositio historica, kan man spåra inflytande från Friedrich Schlegel och Friedrich von Schelling. Han knöt under flera besök i Sverige, bl.a. Uppsala, mellan åren 1816 och 1818 kontakter med nyromantikerna, anslöt sig till deras historiskt-romantiska åskådning och bidrog till deras publikationer. På grund av det idealistiska svärmeriet fick han öknamnet "Fantastengranat" av kamratkretsen.
Diktarkarriären
Redan innan det politiska författarskapet hade Arwidsson gjort sig känd som skald. Hans tidigaste dikt, "Lifvets svärmeri" (1813), skrevs i Frans Michael Franzéns anda, men tonen skärptes snabbt och dikterna fick ett alltmer fosterländskt innehåll. Dikten "Vid en smälthytta" (1815), som skildrar det enkla folkets arbete, publicerades i den svenska romantiska tidskriften Poetisk kalender utgiven av Atterbom och blev känd i svenska litterära kretsar. Arwidsson tog inspiration av filosofen Schelling, och hans dikter från denna period speglar ett intensivt och högtflygande stämningsläge. Han blev personligen bekant med Atterbom och knöt under sina Sverigevistelser vänskapsband med flera framstående gestalter inom den svenska romantiken.
Politiskt författarskap och Åboromantiken
När han kom hem till Finland greps han av entusiasm för "den finska individualiteten" och övergick snart från litterära och språkliga frågor i kalendern Aura till politiskt författarskap. Arwidsson har tillskrivits citatet "Svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli, låt oss vara finnar." även om frasen i denna ordalydelse inte kunnat spåras till honom. Han var en central gestalt inom Åboromantiken. I januari 1821 började han ge ut Åbo Morgonblad, där han sökte väcka till liv ett s.k. slumrande medborgarsinne. Han riktade bl.a. uppmärksamhet på ämbetsmännens plikter gentemot den finska folkmajoriteten. Eftersom myndigheterna tyckte att han var alltför frispråkig indrogs tidningen fr.o.m. den 30 september 1821. Därför publicerade han i Mnemosyne en satir över officerskåren. Några månader senare avskedades han från docenturtjänsten vid universitetet.
Exil i Sverige
Arwidsson var den förste som lämnade Finland av politiska orsaker. Han kom till Sverige hösten 1823, efter att hans skriverier om den finländska nationens ställning under ryskt styre blivit obekväma för myndigheterna. Det var inte hans första vistelse i Sverige — från 1817 till 1818 hade han studerat vid Uppsala universitet.
År 1824 gifte han sig med Johanna Carolina Armfelt. Äktenskapet över ståndsgränserna var ovanligt för sin tid och bemöttes med blandade reaktioner i den adliga ämbetsmannakåren, vilket ytterligare komplicerade hans möjligheter att etablera sig. År 1825 blev Arwidsson svensk medborgare och anställdes som amanuens på Kungliga biblioteket. Vid en återresa till Finland 1827 utvisades han tillbaka till Sverige, vilket befäste hans roll som politisk emigrant. Han knöt samman finländarna i Sverige med de svenska liberalerna som kritiserade Karl XIV Johans utrikespolitik för att vara alltför ryssvänlig.
Han skrev politiska broschyrer mot Crusenstolpe och gick i polemik med Israel Hwasser i frågan om "1812 års politik". I de radikala kretsarna var antiryska stämningar starka. År 1838 utgav han under pseudonymen Pekka Kuoharinen broschyren Finland och dess Framtid, där han dömde ut Finlands statsrättsliga ställning i det ryska imperiet. Den under pseudonymen Olli Kekäläinen publicerade skriften Finland och dess nuvarande statsförfattning, där den negativa bilden av finländska förhållanden tonas ned, har av vissa historiker tillskrivits Arwidsson.
Frågan om Finlands eventuella återinförlivande med Sverige diskuterades livligt ända fram till Krimkriget åren 1854–1855, då möjligheten för en stund föreföll reell. Ålands demilitarisering blev det enda konkreta resultatet för Sveriges del av fredsslutet.
Bibliotekskarriär och senare år
Adolf Ivar Arwidsson utnämndes till chef för Kungliga biblioteket 1843, en utnämning som till väsentlig del grundade sig på hans vetenskapliga meriter inom finländsk historieforskning. När förhållandena i Finland liberaliserades efter Krimkriget besökte han landet och mottogs entusiastiskt av studenter som hyllade honom som Henrik Gabriel Porthans efterföljare inom den finska kulturhistoriska forskningen. Han avled dock oväntat under resan i Viborg. Han begravdes i sin uppväxtsocken Laukas. Hans författarskap nådde inte under levnadstiden större grupper.
Arwidssons eftermäle har bedömts på skiftande sätt. Där han länge betraktades som en föregångare för den finska självständighetsidén och en modig förkunnare av nationell identitet, har senare forskning betonat att han snarare prövade olika möjliga framtidsvägar för Finland — allt från en framväxande nationalstat till en risk för nationell upplösning — utan att ge uttryck för någon enhetlig politisk vision.
Minnesmärken
En minnessten restes i Padasjoki 1895 på Saksala gård på den plats där gården Mikkola legat. 1991 försågs stenen med ett porträtt i form av en bronsrelief. En minnesskulptur i form av ett ihåligt träd med en uggla finns i Åbo i parken mellan Domkyrkan och Aura å.
Utmärkelser
Bibliografi (urval)
Redaktör
Källor
Vidare läsning
- Adolf Ivar Arvidsson, författarpresentation hos Litteraturbanken