Alvar Aalto

Hugo Alvar Henrik Aalto, född 3 februari 1898 i Kuortane, död 11 maj 1976 i Helsingfors, var en finländsk arkitekt och formgivare. Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika arkitekter och var en central gestalt i utvecklingen av modern arkitektur.

Aaltos formspråk kännetecknas av böljande linjer, fönsterlösa tegelmurar, rytmiskt strukturerade glasfasader samt en stark förankring i landskap och material. Han tog senare avstånd från funktionalismen, trots att han inledningsvis var en del av den. Under sin långa karriär ritade han privata bostäder, sommarhus, bostadsområden, industrier, kulturbyggnader och stadsplaner.

Bland hans mest kända verk finns Villa Mairea i Norrmark, kongressbyggnaden Finlandiahuset i Helsingfors, sanatoriet i Pemar och Aaltocentrum i Seinäjoki.

Biografi

Uppväxt och studier

Alvar Aalto föddes i Kuortane i Österbotten. Från fem års ålder växte han upp i Alajärvi och senare i Jyväskylä. Hans far, Johan Henrik Aalto, var lantmäteriingenjör och finskspråkig. Modern, Selma (Selly) Mathilda Hackstedt, hade svenska som modersmål. Aalto behärskade därför både finska och svenska.

År 1916 började han studera arkitektur vid Helsingfors tekniska högskola. Bland hans lärare fanns Armas Lindgren, Usko Nyström och Carolus Lindberg. Studierna avbröts under finska inbördeskriget då han deltog i den vita armén. Efter kriget återvände han till studierna och tog examen 1921. År 1924 gifte han sig med arkitekten Aino Marsio. Paret fick en dotter och en son.

År 1934 köpte makarna Aalto en tomt i stadsdelen Munksnäs utanför Helsingfors. Deras villa på Rievägen 20 är idag museum. Efter Ainos död gifte Aalto 1952 om sig med arkitekten Elissa Mäkiniemi.

Det moderna Alajärvis stadscentrum ritades av Aalto och omfattar stadshus, vårdcentral, bibliotek, församlingshem och ungdomsgård.

Tidiga år och funktionalismen

Efter examen öppnade Aalto ett arkitektkontor i Jyväskylä. Bland de första uppdragen fanns Jyväskylä Arbetareförenings hus (1924), Skyddskårens hus i Seinäjoki (1926–1929), Muurame kyrka (1926–1929) och bostäder för Oy Wilh. Schauman Ab i Joensuu (1927).

Aalto flyttade senare till Åbo där han etablerade sig som funktionalistisk arkitekt. Tillsammans med Erik Bryggman utformade han Åbo stads jubileumsutställning 1929. Bland hans viktigaste arbeten från denna tid finns Turun Sanomats hus (1930), Pemars sanatorium (1933) och Viborgs bibliotek (1935). Biblioteket uppmärksammades internationellt och räknas som ett av hans mest betydelsefulla tidiga verk.

År 1933 flyttade familjen till Helsingfors. Två år senare grundade makarna Aalto tillsammans med Maire Gullichsen och Nils-Gustav Hahl inredningsfirman Artek. Där såldes möbler, textilier och glas. Den mest kända innovationen var L-benet, patenterat 1933 och internationellt lanserat vid världsutställningen i Paris 1937. Aalto blev också känd för glasvasen Savoy (1936).

Under 1930-talet samarbetade Aalto med Maire och Harry Gullichsen, delägare i A. Ahlström Ab. Samarbetet resulterade i flera projekt, bland annat Villa Mairea i Norrmark (1938–1940), arbetarbostäder i Varkaus och Kauttua, samt Sunila pappersmassafabrik och dess bostadsområde i Karhula (1936–1954).

Aalto ritade även Finlands paviljonger vid världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939. Därefter fick han internationella uppdrag och blev gästprofessor vid Massachusetts Institute of Technology, där han ritade studentbostaden Baker House (1948).

Efterkrigstiden

Efter andra världskriget fick Aalto flera stora uppdrag i Finland och internationellt. I Seinäjoki ritade han stadens centrum (Aaltocentrum) med kyrka, stadshus, bibliotek, teater och polishus. I Helsingfors ritade han bland annat Enso-Gutzeits huvudkontor (1959–1962), Akademiska bokhandeln (1969), Elhuset (1970–1973), Folkpensionsanstaltens huvudkontor, Kulturhuset och Finlandiahuset (1962–1971). Han utarbetade även stadsplaner för Helsingfors, varav endast delar genomfördes.

Aalto blev 1955 ledamot av Finlands Akademi. Han deltog 1957 i bostadsutställningen Interbau i Västberlin.

I Sverige ritade han tre byggnader: Västmanlands-Dala Nations hus i Uppsala, en utställningspaviljong i Hedemora samt ett affärs- och bostadshus i Avesta (Aaltohuset). I Tyskland uppfördes bland annat Alvar-Aalto-Kulturhaus i Wolfsburg (1962).

Hans formspråk har påverkat flera senare arkitekter, bland dem Frank Gehry och SANAA.

Aalto som formgivare

Inte sällan inredde Aalto sina byggnader med möbler formgivna av honom själv. Som andra modernistiska möbelformgivare experimenterade Aalto först med möbler i stålrör efter förebild från Bauhausskolan. Han övergick dock snart till att arbeta med trä, särskilt björk, som han uppfattade som ett varmare och mänskligare material. Att forma trä i moderna linjer krävde teknisk innovation och i slutet av 1920-talet utforskade Aalto möjligheterna att böja plywood och andra träslag. Tillsammans med mästersnickaren och fabrikschefen fi utvecklade Aalto böjträtekniker som han tog patent på. Hans genombrott som arkitekt, Pemars sanatorium, inreddes med Pemarstolen (eller Paimiostolen) som har blivit hans mest kända stol. Till Viborgs bibliotek formgav han den stapelbara Pall 60 vars tre ben böjdes i en form som liknar bokstaven L, så kallad L-benkonstruktion, och fogades ihop med sitsen utan en stödjande ram. Han formgav även fåtöljer med stoppning, till exempel Tankstolen, bord och serveringsvagnar. Tillsammans med sin hustru grundande han inredningsfirman Artek som än idag producerar flera av hans möbler.

Paret Aalto formgav även bruks- och konstglas för Karhula-Iittala. Till deras mest ända verk hör Savoyvasen (eller Aaltovasen) från 1936 som med sin böljande, organiska form är inspirerad av Finlands natur och sjölandskap. Den fick sitt namn i samband med att den ingick i parets arbete med restaurang Savoy i Helsingfors som även inreddes med takarmaturen Guldklockan. Under framförallt 1950-talet ritade Aalto flera lampor i samarbete med metallsmeden och elmontören fi; till de mer kända hör Bikupan och Handgranaten.

Död och eftermäle

Alvar Aalto avled den 11 maj 1976 i Helsingfors. Han är begraven på Sandudds begravningsplats.

Efter hans död fullföljde Elissa Aalto flera av hans projekt, bland annat vid Jyväskylä universitet, museet Kunsten i Aalborg, Maison Louis Carré i Bazoches-sur-Guyonne och Aalto-Theater i Essen. Hon arbetade också med restaurering av hans byggnader och bidrog till bevarandet av Viborgs bibliotek.

Eftermäle

Alvar Aalto var en nära vän till författaren Göran Schildt och deltog ofta i seglatser med hans båt Daphne. Vänskapen resulterade i Schildts tredelade biografi över Aalto: Det vita bordet (1982), Moderna tider (1985) och Den mänskliga faktorn (1990).

Aalto-universitetet inledde sin verksamhet den 1 januari 2010. Universitetet bildades genom en sammanslagning av Helsingfors handelshögskola, Konstindustriella högskolan och Helsingfors tekniska högskola.

År 2021 sattes Aaltos arkitektur upp på förslagslistan till Unescos världsarvslista.

Verk i urval

• 1929 – Muurame kyrka
• 1930 – Turun Sanomat, Åbo
• 1932 – Pemars sanatorium
• 1932–1933 – Villa Tammekann, Tartu, Estland
• 1933–1935 – Viborgs bibliotek
• 1937 – Finlands paviljong vid världsutställningen 1937 i Paris
• 1937–1939 – Villa Mairea, Norrmark
• 1939 – Finlands paviljong vid världsutställningen i New York
• 1947–1948 – Baker House, Massachusetts Institute of Technology, Cambridge, USA
• 1949–1966 – Helsingfors tekniska högskola, Esbo
• 1955–1958 – Kulturhuset, Helsingfors
• 1958–1987 – Seinäjokis kommuncentrum (Aaltocentrum)
• 1958–1962 – Alvar-Aalto-Kulturhaus, Wolfsburg
• 1959–1962 – Stora Ensos huvudkontor, Helsingfors
• 1962 – Akademiska bokhandeln, Helsingfors
• 1962 – Aaltohuset (tidigare Sundh Center), Avesta
• 1962 – Aalto-Hochhaus, Bremen
• 1962–1971 – Finlandiahuset, Helsingfors
• 1963–1965 – Västmanlands-Dala nation, Uppsala
• 1965–1968 – Nordens hus, Reykjavik
• 1965 – Regionbiblioteket, Rovaniemi
• 1970 – Mount Angel Abbey Library, Oregon, USA
• 1970–1973 – Elhuset, Helsingfors
• 1959–1988 – Aalto-Theater, Essen
• Jyväskylä universitet, Jyväskylä
• Folkpensionsanstaltens huvudkontor, Helsingfors

Fotogalleri

Utmärkelser

• 1939 – Chevalier de la Légion d'honneur,
• 1949 – Suomen Kultuurirahaston suurpalkinto,
• 1953 – Akademisk Arkitektforenings Aeresmedaille,
• 1954 – Prins Eugen-medaljen,
• 1957 – The Royal Gold Medal of Architecture,
• 1958 – SAFA:n kultaplaketti,
• 1962 – Sonningpriset,
• 1963 – AIA:s guldmedalj,
• 1963 – Svenska Arkitekters Riksförbunds guldkub,
• 1963 – Cordón del Calli de Oro, Sociedad de Arquitectos Mexicanos,
• 1967 – Thomas Jefferson-medaljen, University of Virginia,
• 1969 – Litteris et Artibus,
• 1972 – Grande Médaille d'Or de l’Académie d’Architecture,

Se även

• Savoyvas
• Alvar Aaltomuseet

Vidare läsning

Externa länkar