Birgit Tengroth

Birgit Tengroth, folkbokförd Eva Birgitta Tengroth, född 13 juli 1915 i Oscars församling i Stockholm, död 21 september 1983 i Ösmo, var en svensk skådespelare och författare. Hon deltog under 1930- och 1940-talen mest i romantiska komedier, men även i några karaktärsroller.

Övergången från skådespelare till författare skedde efter den omdiskuterade och kritiserade filmen Synd. Som författare gjorde hon en mängd både positiva och kritiska porträtt av delar av film- och teaterbranschen. Tengroth var gift med Stig Ahlgren och Jens Otto Krag.

Biografi

Uppväxt och familj

Tengroth föddes 1915 som nummer sex i en syskonskara av åtta barn. Fadern Carl Gustaf var tullöverkontrollör i Stockholm, och den fina titeln till trots var familjen fattig. Föräldrarnas äktenskap var inte lyckligt, och modern var sliten och bitter. Senare skulle Birgit Tengroth i en av sina memoarer skriva att ”hela min barndom led jag av hunger, brist på kläder, skor, ömhet och ett intresse för min person”.

Emellertid fanns det en önskan hos henne att verka inom ett konstnärligt yrke, en önskan som föräldrarna stöttade. Hon började dansa balett och antogs till en elevklass vid Kungliga Teatern när hon var elva år gammal (efter att inlett skolåren på Statens normalskola för flickor, där hon var klasskamrat med Sickan Carlsson). Därefter följde fem års elevtid på operabaletten, fram till 1931.

Tengroth sökte, men kom inte in på Kungliga Dramatiska Teaterns elevskola, och även i övrigt saknade hon en formell skådespelarutbildning. Hon fick dock god scenvana genom sina många statistjobb under tiden som elev vid Kungliga Teaterns balett, och hon tog privatlektioner en bit in på 1930-talet.

Birgit Tengroth gifte sig 1944 med den fem år äldre författaren och publicisten Stig Ahlgren. Äktenskapet var olyckligt – för att inte säga destruktivt – och omgavs av en hel del skvaller. Paret skilde sig 1950, när Birgit Tengroth träffade den danske politikern Jens Otto Krag. De gifte sig i Köpenhamn i maj 1950, men detta äktenskap varade inte längre än ett halvår (relationen höll till 1952, äktenskapet upplöstes först 1958). Hon bodde under denna tid i Danmark och USA, samband med att äktenskapet med Krag närmade sig sin upplösning diagnostiserades hon med cancer och återvände till Sverige. Hon och Stig Ahlgren tog upp sitt stormiga förhållande igen, och de två levde tillsammans ända till hennes död år 1983.

Teater och film

Tengroths första medieframträdande skedde 1925, när tioåringen tog med sin klasskamrat Sickan Carlsson till radioprogrammet Barnens brevlåda. Tengroth började statera på privatteatrarna i Stockholm redan när hon gick i balettskolan

Birgit Tengroth fick sin första filmroll 1926, i en melodram med titeln Mordbrännerskan i regi av John Lindlöf. Under de kommande åren följde ett antal mindre barnroller. 1932 gavs hon sin första huvudroll, i en av tidens populära filmer med tävlings- eller sportanknytning – Hans livs match (1932). Den inflytelserika recensenten i Stockholms-Tidningen, Bengt Idestam-Almquist alias "Robin Hood", skrev i sin anmälan: ”Sedan Greta Garbos tider ha vi inte sett ett utseende som fotograferat så bra. Slarva inte bort Birgit Tengroth.” När hon samma år spelade ännu en huvudroll i folklustspelet Pojkarna på Storholmen fastslogs hennes status som filmstjärna med att hon var ”den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue”.

Birgit Tengroth uppträdde även på Riksteatern och privatteatrarna i Stockholm, bland annat Vasateatern och Oscarsteatern, men detta väger lätt mot de femtiotalet filmer som hon medverkade i mellan 1926 och 1950. Hennes rollrepertoar förblev dock tämligen smal; under stora delar av sin filmkarriär fick hon spela den levnadsglada, ”käcka” unga flickan som får pojken i slutet av filmen. Själv uttryckte hon det som att hennes roller mestadels bestod av att hon "blev förförd och mjölkade kor".

Vid sidan av populära komedier spelade Tengroth dock i flera tyngre melodramer, som exempelvis Vad veta väl männen (1933) och i Gläd dig i din ungdom (1939) i regi av Edvin Adolphson respektive Per Lindberg. Ur den sistnämnda filmen klippte filmcensuren bort ”det extatiska uttrycket i ansiktena” på det älskade par som Tengroth tillsammans med Peter Höglund gestaltade i en kärleksscen.

På 1940-talet engagerades Birgit Tengroth i flera ambitiösa satsningar som byggde på litterära förlagor, bland annat Vilhelm Mobergs romaner. Bland annat spelade hon "Märit" i Mans kvinna (1945), en film av Gunnar Skoglund efter Mobergs roman med samma namn. Ingen av dessa blev dock någon större framgång.

År 1948 hade hon tillsammans med Sture Lagerwall huvudrollen i filmen Synd som fick förkrossande dåliga recensioner. Det var inte helt vanligt att svenska filmkritiker avvek från sin sobra och professionella hållning visavi en känd och erkänd filmstjärna, men som bäst beskrevs Birgit Tengroth som ojämn i sitt spel: ”Synd är en bra titel, för det är verkligen synd om publiken” skrev signaturen A.H. i Arbetaren. Tengroths sista spelfilm Flicka och hyacinter (1950), i regi av Hasse Ekman, räknas numera som en svensk filmklassiker.

Författaren Tengroth

Samtidigt som fiaskot med Synd blev ett faktum på biograferna hade Birgit Tengroth redan slagit in på en annan bana – möjligen influerat av Stig Ahlgrens yrkesval – och debuterat med en novellsamling. Det sägs att man i själva verket väntade med filmens premiär för att kunna utnyttja den uppmärksamhet som man visste att boken skulle ge upphov till. Boken hette Törst och beskrev på ett självutlämnande och oblygt sätt ett djupt olyckligt äktenskap. Det var inte svårt att se det självupplevda i berättelserna. Intresset för "årets skandalbok" blev stort, och de mer sansade beskrev uppståndelsen som en ”hyeneskandal”. Kritikerna enades om att Birgit Tengroth hade författartalang. Hennes språk beskrevs som uppfriskande rättframt, på gränsen till rått. Hennes frenesi och nerv väckte respekt, men huruvida detta var bra eller dålig litteratur rådde det delade meningar om. Recensenten Sven Stolpe skrev en indignerad recension, möjligen påverkad av att titelnovellen hade abort som ämne, och kallade boken "en av de råaste och otuktigaste som utkommit på svenskt språk".

Flera av novellerna i Törst utarbetades nästan omgående av Herbert Grevenius till ett filmmanus. Filmen, där Birgit Tengroth hade den ena kvinnliga huvudrollen, hade samma namn som novellsamlingen och spelades in under våren 1949 i regi av den unge talangen Ingmar Bergman. Premiären ägde rum redan i oktober samma år. Intressant nog fick Tengroth större uppmärksamhet i egenskap av författare till filmens förlaga än för sin skådespelarprestation. Signaturen Lill (Ellen Liliedahl) i Svenska Dagbladet sammanfattade: ”Det är kanske bara naturligt om man finner hennes dramatiska framträdande något tungt och onyanserat – jämfört med det nu avslöjade författartemperamentet och personligheten!”

Tengroth publicerade ytterligare ett tiotal böcker och skrev även intervjuer och krönikor i bland andra Vecko-Journalen, Året Runt (från 1951 och fram till 1979) och Vi. I Kalla läppar (1953) beskrivs en flygresa till Paris detaljerat, i något som beskrivits som en fascination för samtidens hastiga utveckling av samhället. Böckerna kom under 1950-talet ut i en rasande takt. Alla bär prägel av det självupplevda, och flera har ordet ”liv” i titeln. Ibland publicerades Tengroths böcker/texter under pseudonymen "Eva Lavell".

Det korta äktenskapet med Krag skildras bland annat i nyckelromanen Den stora glädjen. Där presenteras ett par som genom äktenskapet släcker den passion och lekfullhet som dessförinnan funnits mellan två människor. Romanens två huvudpersoner återkommer senare mer eller mindre i självbiografin Jag vill ha tillbaka mitt liv, där Tengroths missnöjdhet med karriärpolitikern Krag framställs ur hennes perspektiv.

Tengroth betraktades av många som en av landets mest intelligenta författare och jämfördes med Maria Wine. Man menade att båda fokuserade intensivt på två livsområden: den mogna kvinnans upplevelse av erotiken och det förbittrade minnet av barndomen med ett försumligt föräldrapar.

Ingen tycktes komma undan Tengroths bitande penna, och flera böcker innehåller skarpa porträtt av såväl vänner som ovänner inom film- och teaterbranschen. Väl citerade är till exempel påhoppen gällande Svensk Filmindustris konstnärliga ledare under 1930-talet, Karin Swanström – och även Ingrid Bergman som Birgit Tengroth uppfattade som en rival.

Hon saknade dock inte självinsikt och kunde plötsligt vända spegeln mot sig själv: ”Här säger läsaren: Tengroth var avundsjuk. Jag var avundsjuk på [Bergmans] svalka och friskhet, avundsjuk på att hon var så klok och riktig,” skriver hon i samlingen Livs levande från 1952. Den boken och Njut av livet, Madame! (1956) samlade urval av Tengroths tidningstexter och intervjuer.

Senare år

På 1950-talet konverterade Tengroth till katolicismen. På 1960-talet drog hon sig tillbaka och levde isolerat på sörmländska landsbygden, tillsammans med Stig Ahlgren. Den komplicerade relationen de två emellan har bland annat Gustaf von Platen och Ulrika Milles beskrivit.

På 1960-talet gav Tengroth ut diktsamlingen Snedresa (1964). Hon återkom till sist till sina sargade relationer i två memoarer som skrevs i början av 1970-talet, Jag vill ha tillbaka mitt liv (1972) och Jag trodde du var död! (1975). Där berättar hon med samma bittra intensitet som tidigare om kampen mot sin tärande cancersjukdom, sitt lidande och sin smärta.

Birgit Tengroth avled i Nynäshamn år 1983. Hon är begravd på Galärvarvskyrkogården i Stockholm, tillsammans med Stig Ahlgren.

Eftermäle

Birgit Tengroth har beskrivits som på samma gång "uppburen filmdiva, skarpsynt iakttagare, registrerande lyssnare och välformulerad skribent" (Tomas Lidbeck, 2007). Hon har setts som en modern kvinna, yrväder, svår och besvärlig och inte redo att anpassa sig till normer.

Tengroths böcker tecknar en bild av en sensibel, temperamentsfull och kanske också i själen olycklig person. Hon var en av Sveriges främsta filmstjärnor men "tröttnade på att vara en blus full med bröst".

Hon förverkligade istället en dröm och blev författare. Minnesvärda är hennes personporträtt av personer inom samtidens kulturliv. Detta inkluderade en intervju med den franska författaren Colette som blev en lång, kärleksfull artikel, fast denna knappt sagt mer än "Ah! les jolies fleurs", och ett bitskt porträtt av Ingrid Bergman; där använder hon sin egen avundsjuka för att skapa svärta i texten. Som författare verkar hon ha varit fullkomligt orädd, med öppet självbiografiska texter om på sin tid tabubelagda eller besvärliga ämnen som sex, abort och psykiska besvär.

Verk

Filmografi

Teater

Roller (urval)

Bibliografi

1948 – Törst

1949 – Nattportier

1950 – Julibarn

1951 – Jungfruburen

1952 – Än lever häxan (artikelsamling)

1952 – Livs levande (artikelsamling)

1953 – Kalla läppar

1956 – Njut av livet, madame!

1957 – Den stora glädjen

1964 – Snedresa: dikter

1972 – Jag vill ha tillbaka mitt liv

1975 – Jag trodde du var död!

Priser och utmärkelser

1957 – Tidningen Vi:s litteraturpris

Vidare läsning

Tengroth nämns mycket sporadiskt i litteraturen. Bland de verk som försöker teckna ett mer sammanhållet porträtt av henne kan rekommenderas:

Annalisa Ericson : Lätta bubblor. Stockholm, 1998.

Jens Otto Krag : Travl tid, god tid. Köpenhamn, 1974 [svensk översättning: Hårda år - men härliga. Stockholm, 1974].

Bo Lidegaard : Jens Otto Krag: 1914-1961. Köpenhamn, 2001.

Ulrika Milles: Filmstjärnan som försvann och blev författare. Dagens Nyheter 13 juli 2015.

Ulrika Milles: Ensamvargar. Stig Ahlgrens 1900-tal. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019.

Gustaf von Platen : Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung. Stockholm, 1997.

Svenska män och kvinnor: biografiskt uppslagsverk. Band 7. Stockholm, 1954.

Nämnas bör också en radiodokumentär:

Bara mamma minns väl fortfarande Birgit Tengroth [Sveriges Radio], producerad av Katarina Wikars. Stockholm, 1998.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Birgit Tengroth.

Birgit Tengroth på Svensk Filmdatabas

Birgit Tengroth på Internet Movie Database (engelska)

BigganBlogg: anteckningar kring Birgit Tengroth