Dustin Hoffman

Dustin Lee Hoffman, född 8 augusti 1937 i Los Angeles i Kalifornien, är en amerikansk skådespelare, regissör och producent. Han fick sitt genombrott med rollen som Benjamin Braddock i Mike Nichols film Mandomsprovet (1967) och etablerade sig därefter under 1970-talet som en av Hollywoods nya stora skådespelare.

Han har spelat i filmer som Midnight Cowboy (1969), Papillon (1973), Lenny Bruce (1974), Maratonmannen (1976), Alla presidentens män (1976), Kramer mot Kramer (1979), Tootsie (1982), Rain Man (1988), Dick Tracy (1990), Wag the Dog (1997), Familjen är värre (2004), Stranger Than Fiction (2006), Last Chance Harvey (2008) och The Meyerowitz Stories (2017). Han har dessutom gjort röstroller som i Kung Fu Panda-filmserien (2008–2024).

År 2012 debuterade han som filmregissör med Kvartetten, med Maggie Smith och Tom Courtenay i rollerna. Hoffman har Oscarnominerats sju gånger och vunnit två, för Kramer mot Kramer (1979) och Rain Man (1988).

Biografi

Uppväxt

Dustin Hoffman föddes som den yngsta av två söner till Harry Hoffman (1902–1990) och Lillian Gold (1907–1982). Hans far var rekvisitör och scenograf på Columbia Pictures innan han blev möbelförsäljare. Hans mor var jazzpianist. Hans äldre bror Ronald blev advokat och ekonom. Hoffman är döpt efter stumfilmsskådespelaren Dustin Farnum. Även om familjen är judisk och härstammar från Ashkenazer som immigrerade från Kyiv i dåvarande Kejsardömet Ryssland och Rumänien uppfostrades Hoffman inte religiöst. Han har sagt: "Jag har inga minnen av att fira några judiska högtider när jag växte upp" och att han först insåg att han var judisk när han var runt 10 år gammal.

Hoffman examinerades från Los Angeles High School 1955 och började studera medicin på Santa Monica City College. Eftersom han initialt hoppades bli klassisk pianist läste han också musik på skolan. Studierna gick inget vidare och en vän föreslog att han skulle börja med teaterstudier då man inte kan bli underkänd som dramastudent. Om sin första lektion har han berättat: "Vi började repa och när jag till slut tittar på min klocka så har sex timmar passerat men det kändes som två minuter. Och när jag sedan studerade eller spelade piano så var det misär. Jag vaknade upp en dag och jag insåg att jag för första gången var mig själv när jag spelade någon annan."

Följande år avbröt han därför sina studier och började ta skådespelarundervisning på Pasadena Playhouse. Där studerade han under Lee Strasberg. När han berättade om sina skådespelarambitioner för sin familj ska hans faster ha uttryckt: "Du kan inte bli skådespelare. Du ser inte tillräckligt bra ut." Under sin utbilning blev han vän med skådespelaren Gene Hackman och de båda blev utbölingarna i klassen och framröstade till "minst sannolika att lyckas". Hoffman skulle tillbringa de kommande 10 åren med att söka efter roller samtidigt som han var arbetslös eller tog konstiga arbeten. Ett liv som han också porträtterade i den romantiska komedin Tootsie (1982).

Tidig teaterkarriär

Hoffmans första roll var tillsammans med Hackman i pjäsen The Curious Miss Caraway på Pasadena Playhouse. Hackman flyttade snart till New York och Hoffman följde efter. Tillsammans med Robert Duvall bodde de ihop i olika kombinationer under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal då alla tre letade efter skådespelarjobb. Hackman har berättat: "Tanken på att det skulle gå bra för oss inom film slog oss aldrig. Vi ville bara ha arbeten." Under denna period fick Hoffman några statistroller inom TV och reklam men i stort behov av en inkomst slutade han en kort period med skådespelande och blev lärare. Hoffman sökte sedan till Actors Studio men blev nekad inträde, istället fick han lektioner inom metodskådespeleri av Lee Strasberg i lokalerna.

Hoffman fick sin första professionella roll i Gertrude Steins off-Broadway uppsättning av Yes Is For a Very Young Man (1960). Han följde upp med en liten roll i Broadwaypjäsen A Cook for Mr. General (1961). Under sommaren 1962 medverkade han i pjäsen Write Me a Murder i Madison, Ohio. Han var också regiassistent åt regissören Ulu Grosbard på en off-Broadway uppsättning av The Days and Nights of BeeBee Fenstermaker där hans vän Duvall hade en av rollerna. 1964 medverkade han på Princeton Universitys uppsättning av Three Men on a Horse. Året därefter medverkade han i off-Broadway produktionen Harry, Noon and Night där han spelade tillsammans med Joel Grey. Han återförenades också med regissören Grosbard för en radiopjäs av En handelsresandes död och var regiassistent åt honom återigen i pjäsen Utsikt från en bro där både Duvall och Jon Voight medverkade. I pjäsen The Subject Was Roses (1965) var han inhoppare för Walter McGinn och även scenchef.

Hoffman fick sedan uppmärksamhet för sin huvudroll som Zoditch i den kritikerrosade pjäsen The Journey of the Fifth Horse (1966). Upssättningen filmades och sändes som ett avsnitt av antalogiserien NET Playhouse (1966). Han följde upp succén med en annan kritikerrosad pjäs – Eh? fick premiär den 16 oktober 1966 på Circle in the Square Theatre. På någon av Hoffmans föreställningar det året befann sig producenten och 3D-pionjären Sidney W. Pink som gav honom rollen som Jason Fister i Madigans miljon (1968). För sin insats i Eh? mottog Hoffman ett Drama Desk Award. Han gjorde sedan sin filmdebut med komedin The Tiger Makes Out (1967), där han hade en mycket liten roll bredvid Eli Wallach. Direkt efter inspelningarna flög han till Fargo i North Dakota för att regissera de två pjäserna Two for the Seesaw (1967) och The Time of Your Life (1967).

Genombrott i Mandomsprovet

Hoffman provspelade för huvudrollen i Broadwaymusikalen The Apple Tree 1966 som regisserades av Mike Nichols. Han misslyckades med att få rollen då Nichols inte tyckte om hans sångröst, istället gick den till Alan Alda. I övrigt var Nichols så imponerad av Hoffmans provspelning att han istället gav honom huvudrollen i hans kommande filmprojekt Mandomsprovet (1967). Producenterna och filmbolaget hade först tänkt sig Robert Redford i rollen som den nyexaminerade Benjamin Braddock som har ångest över vad han ska göra med sitt liv och inledder en affär med sin fars arbetskamrats fru Mrs. Robinson. Även om Life Magazine skämtade om Hoffmans utseende: "Om Dustin Hoffman skulle leva på sitt ansikte, hade han varit dömd till ett liv i fattigdom", så blev filmen en enorm framgång.

Mandomsprovet blev det årets mest inkomstbringande film, blev nominerad till sju Oscars (däribland Hoffman som Bästa manliga huvudroll) samt blev unisont hyllad av kritiker och publik. Hoffman blev ett namn genom filmen där Time Magazine kallade honom för "en symbol för ungdom" och tyckte han representerade "en ny sorts skådespelare". Filmens manusförfattare Buck Henry menade att Hoffman var den första skådespelare som inte hade ett konventionellt vackert utseende och att Hoffman dessutom förändrade hur filmvärlden såg på utseende. Hoffmans framgångar förvånade hans gamla vänner som sade: "Du var den sista jag förväntade mig att lyckas". Författaren Jeff Lenburg har beskrivit hur tidningsredaktioner översvämmades av tusentals brev från beundrare till Hoffman och filmen som ville veta mer. Ett brev publicerades i The New York Times: "Jag identifierar mig med Ben... jag tänkte på honom som min spirituella broder. Han var förvirrad om sin framtid och om hans plats i världen, precis som jag. Det är en film man gillar snarare än förstår intellektuellt."

Även filmkritikern Rob Nixon tyckte Hoffman representerade en ny generation skådespelare som bröt med den traditionella filmstjärnan. Nixon försökte också beskriva hur viktig Mandomsprovet var för Hoffmans karriär: "I Mandomsprovet skapade han en varaktig resonans med Ben Braddock som gjorde honom till en stjärna över en natt och ledde in honom på en bana som skulle göra honom till en av tidernas största och mest respekterade skådespelare." Hoffman däremot gav Nichols hela äran för att ta risken att ge en relativt okänd skådespelare huvudrollen: "Jag känner inte till någon annan regissör som skulle gå så långt för att ta en chansning med en skådespelare som mig för den rollen. Det krävde otroligt mycket mod" sade Hoffman i en intervju.

Filmkritikern Sam Kashner påpekade en stark koppling mellan Hoffmans karaktär och en karaktär Nichols hade spelat med en karaktär i sin improvisationsgrupp Nichols and May (Elaine May). Manusförfattaren Henry märkte också av att Hoffman hade härmat Nichols beteenden: "De där små ljuden han gör är plockade rakt av från Mike". Efter Mandomsprovet avböjde Hoffman filmrollerna som erbjöds honom då han föredrog att återgå till teatern. Han återvände till teatern med titelrollen i Broadwaymusikalen Jimmy Shine (1968) där han vann ytterligare en Drama Desk Award.

"Jag var en teaterperson. Det var mina vänner också, Gene Hackman och Robert Duvall. Jag tänkte inte bli en filmstjärna. Jag skulle inte sälja ut mig. Vi ville bli riktigt bra skådespelare. Jag sade åt dem, 'Jag ska bara göra den här filmen. Oroa er inte, jag kommer tillbaka'."

-Hoffman om att återvända till teatern efter Mandomsprovet och varför han avböjde filmroller.

Cementerat genombrott med Midnight Cowboy

Hoffman fick 20 000 dollar i betalning för sin medverkan i Mandomsprovet. Men efter skatt och sitt uppehälle under inspelningen hade han ungefär 4000 dollar kvar att leva på. När de pengarna tog slut ansökte han om arbetslöshetsförsäkring, vilket gav honom 55 dollar i veckan medan han bodde i en tvårummare i West Village, Manhattan. Vid den här tidpunkten blev han erbjuden huvudrollen i Midnight Cowboy (1969). Även om den sinande kassan var en stor anledning att tacka ja till rollen så har Hoffman hela tiden hävdat att den största anledningen var att filmkritiker börjat ifrågasätta hans bredd som skådespelare, att han var en medelmåttig skådespelare som hade haft tur med Mandomsprovet. Hoffman ville bevisa motsatsen. Hoffman har berättat: "Jag var bekymrad över det jag läste i recensioner om Mandomsprovet, att jag inte var en karaktärsskådespelare, vilket jag vill tro att jag är. Det sårade mig. Några av sakerna de skrev i pressen var brutala".

John Schlesinger som regisserade Midnight Cowboy var övertygad och imponerad av Hoffman i Mandomsprovet även om han aldrig sett honom i någonting annat. Hoffman bestämde möte med Schlesinger på Times Square och dök upp utklädd som en hemlös med en smutsig rock, håret vattenkammat bakåt och orakad. Schlesinger blev såld och ska enligt egen utsago ha sagt: "Jag har bara sett dig i kontext med Mandomsprovet, men du duger bra". I filmen återförenades Hoffman med sin teaterkollega Jon Voight och båda blev hyllade av kritiker där Gene Siskel skrev för Chicago Tribune: "Jag kan inte komma ihåg ett mer fantastiskt skådespelarpar i någon film någonsin". Jornalisten Peter Biskind beskrev hur viktig Hoffmans skådespel var med filmen: "Midnight Cowboy ger oss gåvan med en av filmhistoriens milstolpe inom framträdanden: Dustin Hoffmans Ratso Rizzo, med Jon Voights Joe Buck på en andra plats. Från en avloppsbrunn med mörk, rutten och även tabubelagt material så räddar det sann humanism, som inte behöver dölja sitt namn".

Hoffmans replik: "I'm walkin' here!" har fått stor kulturell påverkan och blev av American Film Institute framröstat som det 27:e viktigaste filmcitatet. Då scenen filmades på New Yorks gator var det inte meningen att en taxi nästan skulle köra på Hoffman. Repliken är improviserad i stunden samtidigt som både Hoffman och Voight stannar i sina karaktärer. Producenten Jerome Hellman har däremot berättat att det Hoffman sade under inspelning var: "I'm doing a movie here!" men att repliken var lätt att dubba över. Hoffman själv vill minnas att han sade båda. Under Oscarsgalan vann filmen för Bästa film och Hoffman nominerades till Bästa manliga huvudroll för andra gången. Sedan 1994 är filmen förvarad i USA:s kongressbibliotek för dess kulturella, historiska och estetiska betydelse.

Direkt efter inspelningen medverkade han tillsammans med Mia Farrow i Peter Yates dramafilm John and Mary (1969). Efter Hoffmans succé med Midnight Cowboy och Farrows framgångar med Rosemarys baby (1968) hamnade de båda på omslaget av Time med rubriken "De unga skådespelarna: stjärnor och antistjärnor". Artikeln markerade och hyllade nya skådespelare som Hoffman och Farrow som den nya generationens stjärnor. Trots ett svagt mottagande vann Hoffman en BAFTA för Bästa manliga huvudroll för sin insats (även för Midnight Cowboy). Han blev även nominerad för en Golden Globe Award i samma kategori.

Lenny Bruce

Hoffman spelade sedan huvudrollen som Jack Crabb i den då något förbisedda revisionist-western Little Big Man (1970). Filmen låter den 121-åriga karaktären Crabb berätta om sitt liv som uppväxt av urfolket cheyenner. För att få till en hes röst likvärdig åldern skrek han så högt han kunde i en timme innan inspelning. Little Big Man blev hyllad av kritiker och skulle bli en kommersiell framgång. Det var vid prisutdelningssäsongen som filmen sågs som förbisedd då den blev uppmärksammad av BAFTA med tre nomineringar, däribland Hoffman som Bästa skådespelare. På Oscarsgalan nominerades bara Chief Dan George. Senare har filmen utsetts till en av de bästa från 1970-talet och American Film Institute har placerat den bland de 400 bästa amerikanska filmerna. Sedan 2014 är filmen förvarad i USA:s kongressbibliotek för dess kulturella, historiska och estetiska betydelse.

Hoffman fortsatte synas i stora roller med blandat mottagande de följande åren som i Vem är Harry Kellerman och varför snackar han så mycket skit (1971), den kontroversiella Straw Dogs (1971), Kärleksprovet (1972) och Papillon (1973) där han fick möjlighet att spela mot Steve McQueen. Han återvände också till Broadway för att regissera pjäsen All Over Town (1974). Hoffman gjorde återigen en hyllad roll när han porträtterade ståuppkomikern Lenny Bruce i det biografiska dramat Lenny Bruce (1974). Han blev Oscarsnominerad för tredje gången och förväntningarna inför galan var höga då han bland annat mötte Jack Nicholson och Al Pacino i sin kategori. Många kritiker såg Nicholson som den självklara vinnaren men många hoppades på Hoffman, särskilt efter att ha blivit snuvad på Midnight Cowboy. I slutändan vann Art Carney.

Lenny Bruce baserades på en pjäs av Julian Barry och genomgick flera filmstudios och manus innan regissören Bob Fosse fick göra sin film. Det kom att slita på regissören både mentalt och fysiskt som jobbade 10-12 timmar om dagen med filmen. Men han ville verkligen göra den och han ville verkligen göra den med Hoffman. Hoffman tackade först nej till rollen då han tyckte manuset inte var bra nog och att han inte riktigt passade i rollen. Men han ändrade sig snart efter att ha läst Bruces biografi och sett inspelade ståupp shower. I en intervju med Playboy sade han: "Jag började känna en samhörighet med honom, en insikt att det fanns mycket av Lenny Bruce i mig. Min fru kände så också. Jag kände att jag behövde utnyttja min spontanitet eftersom han var så spontan. Jag beundrade hans mod, den intimiteten är vad en skådespelare är ute efter. Jag kom på mig själv med att jag vill känna honom, och att vi skulle vara vänner. Han var en provokatör, och jag älskar att provocera".

Alla presidentens män och Maratonmannen

Hoffman följde upp med att även porträttera The Washington Post-journalisten Carl Bernstein i den biografiska Alla presidentens män (1976) som tillsammans med sin partner Bob Woodward (Robert Redford) avslöjar Watergateaffären. Baserad på deras bok släpptes filmen bara två år efter de riktiga händelserna och även om Hoffman spelar en helt annan dramatisk roll än sin föregående som Lenny Bruce har de också likheten att båda är män som möter övergrepp från institutionell makt, övergrepp vilken samhället har en tendens att ignorera. Författaren James Morrison jämförde de båda rollerna: "Medan Hoffman med Lenny Bruce i Lenny Bruce (1974) spelar en martyr för etablissemangets förtryck spelar han i Alla presidentens män en journalist som avslöjar presidentiella förbrytelser."

För att förberedda för sina roller besökte både Hoffman och Redford The Washington Post i flera månader och deltog i arbetet på kontoret och nyhetskonferenser. Filmen blev unisont kritikerrosad och en stor komersiell framgång. Bland filmens åtta Oscarsnomineringar fanns inte Hoffman med bland nomineringarna trots kritikers hyllningar för hans insats. Han skulle dock bli nominerad för en BAFTA och tillsammans med Redford är de placerade på plats 27 med American Film Institutes lista AFI's 100 Years...100 Heroes & Villains. Filmen är även med på flera listor om de bästa politiska filmerna. Vincent Canby på The New York Times kallade den "en trollbindande detektivfilm" och om Hoffmans insats skrev han: "Filmens styrka är den virtuella vardagliga noteringen om hur Bernstein och Woodward genomförde sina undersökningar". Sedan 2010 är filmen förvarad i USA:s kongressbibliotek för dess kulturella, historiska och estetiska betydelse.

Samma år återförenades Hoffman med John Schlesinger i Maratonmannen, som baserades på romanen med samma namn av William Goldman. Hoffman spelar huvudrollen, hjälten Babe Levy, en deltids långdistanslöpare och nyligen examinerad student som plötsligt blir jagad av den förrymda nazisten Christian Szell spelad av Laurence Olivier. För att sätta sig in i rollen som någon som befinner sig under svår emotionell stress så lät Hoffman bli att sova under flera dagar och tillät sig att förbli ovårdad och ohälsosam. Olivier ska ha uttryckt en oro när Hoffman dök upp för inspelning en dag. Hoffman fick förklara vad han hade gjort och Olivier ska ha svarat: "Kära pojk! Försök med skådespel nästa gång. Det är mycket enklare".

Hoffman var besviken på hur romanen slutade och hade dispyter med Goldman, som också skrev manuset. Hoffman sade i en intervju: "Jag uppmanades, som karaktären, att skjuta rakt på Laurence Oliviers karaktär Dr. Szell och döda honom i den sista scenen. Jag sa att jag inte kunde göra det. Goldman var ganska upprörd över det, för att, först och främst, hur vågar jag? Han skrev boken. 'Ditt jobb är inte att skriva om – Ditt jobb är att spela den så som den är skriven'. Det blev otäckt och jag sa, 'anställ någon annan'. Jag kom ihåg att Goldman svarade, 'Varför kan du inte göra det? Är du så mycket av en jude?' Då sade jag, 'Nej, men jag vägrar spelar en jude som kallhjärtat dödar en annan människa' och det är viktigt för mig att jag inte sköt honom i slutet. Att vara en jude är att inte förlora sin mänsklighet eller sin själ." Filmen blev oavsett en framgång både finansiellt och bland kritiker.

Kramer mot Kramer

Hoffman anställdes först som regissör till sin nästa film Inte en chans (1978) men slarvade något med budgeten och blev ersatt av Ulu Grosbard efter bara en dags inspelning. Han spelade också huvudrollen som tjuven Max Dembo och skulle få positiva recensioner även om recensenter inte tyckte Hoffman levde upp till sina föregående roller. Filmen gick över sin ursprungliga budget och lyckades inte spela in sin produktionskostnad. I sitt nästa projekt med Mysteriet Agatha (1979) skulle han däremot bära upp en varm, sympatisk, humoristisk och känslig karaktär i kontrast med sin medskådespelare Timothy Daltons kalla och likgiltiga karaktär. Gary Arnold på The Washington Post skrev om Hoffman: "I synnerhet Dustin Hoffmans framträdande är ett av hans mest vinnande porträtt i sin karriär, vilket gör Mysteriet Agatha till en överraskande glamorös och berusande underhållning."

Hoffman som själv genomgick en skilsmässa spelade en ensamstående far i dramat Kramer mot Kramer (1979) som handlar om det gifta paret Kramer och hur deras uppbrott påverkar alla runtomkring dem, inklusive deras unga son. Rollen krävde att Hoffman först agerade som en avtrubbad reklamchef för att sedan bli en känslig och bekymrad ensamstående far efter att hans fru (spelad av Meryl Streep) lämnar honom och deras sexåriga son, Billy (spelad av Justin Henry). Hoffman har om att skilja sig samtidigt på film som i verklighet sagt: "Att ge mig själv tillåtelse att inte bara vara i nuet utan också en far blev en sorts uppenbarelse för mig vid tidpunkten, som gjorde att jag kunde fortsätta arbeta. Jag kom närmare att vara en far genom att spela en far. Vilket smärtar mig att säga." Rollen påminde också honom om kärleken till barn i allmänhet och sade: "Barn är mer intressanta än någonting annat. Jag går och lämnar mitt barn på skolan varje dag och jag gillar inte att lämna skolan. Jag skulle vilja sitta med på de där små stolarna vid de där små borden och leka. Ett barns kärlek är som en drog. Att ha ett barn som slår armarna runt dig – det är en tripp. Folk pratar om vilket rus heroin ger dig: Jag skulle säga att barn ger dig det ruset".

Kramer mot Kramer blev en oerhörd succé och blev det årets mest inkomstbringande film. Den blev unisont hyllad av kritiker med fokus på regin, manuset och skådespelarna, särskilt Hoffman och Streep. Filmen fick 9 nomineringar på Oscarsgalan varav den vann 5 däribland Bästa film, Bästa regi, Bästa manus och Streep för Bästa kvinnliga huvudroll. Även Hoffman fick sin första Oscar för Bästa manliga huvudroll. Exakt samma vinster väntade på Golden Globe Awards. Hoffman berömde regissören Robert Benton, särskilt för den höga känslomässiga nivån som var viktig i många av scenerna: "Perfekta regissörer gör dig känslomässig. Under Kramer mot Kramer gjorde Robert Benton mig känslomässig. Han kämpade så hårt med mig. När jag inte trodde jag kunde göra en scen igen så sade jag, 'Jag kan inte ge dig det, jag har det inte.' Då gav han mig en uttryck och satte igång kameran och sade, 'Okej, det här är din'. Han fick dig att göra det för honom – att ge honom en."

Tootsie

Hoffman medverkade sedan tillsammans med Jessica Lange i den romantiska komedin Tootsie (1982) där han spelar den kämpande skådespelaren Michael Dorsey som klär ut sig till kvinna för att landa en roll i en såpopera. Under regissören Sydney Pollacks ledning krävde Hoffmans roll "ett ständigt bombardemang av motsatser – djärv sen rolig, romantisk sen realistisk, mjuk sedan darrande". Hoffman tyckte inspelningen var svår då han inte fick den tid att förbereda sig som Pollack hade lovat. "Jag gillar att vara väl förbered och jag tror att en films succé eller misslyckande många gånger bestäms innan inspelningen börjar. Jag ville repetera väldigt mycket. Jag blev lovad två veckor och sörjde när jag inte fick det. Vi gjorde det också riskfyllt genom att påbörja inspelningarna innan manuset var färdigskrivet" sade Hoffman i en intervju.

Tootsie blev trots Hoffmans tvivel en stor publikframgång och det årets näst mest inkomstbringande film. Den blev också kritikerrosad, särskilt för sin humor, dialog, samhällskritik samt Langes och Hoffmans rollprestationer. Den fick också tio Oscarsnomineringar, däribland Hoffman för sin femte nominering i kategorin Bästa manliga huvudroll. Sedan 1998 är filmen förvarad i USA:s kongressbibliotek för dess kulturella, historiska och estetiska betydelse. Efter Tootsie ska Hoffman ha haft svårt att hitta arbeten efter att han förolämpat en "väldigt mäktig" Hollywood profil, något som han varnade Gary Oldman för. Året efter skulle han spela i filmen The Yellow Jersey, som skulle ha en handling runt Tour de France och var mycket passionerad över projektet och gick in i en producentroll. Efter oenigheter med regissören Michael Cimino fann de ingen ny och filmens producenter lade ner projektet. Istället återvände Hoffman till teatern först genom att donera en stor summa pengar till teaterföretaget The Mirror Theater Ltd tillsammans med Paul Newman och Al Pacino. Företaget startades av Lee Strasbergs styvdotter Sabra Jones. Han spelade sedan huvudrollen som Willy Loman i en Broadwayuppsättning av En handelsresandes död (1984).

Hoffman repriserade rollen som Willy Loman redan året efter i en filmatisering för TV där John Malkovich spelade hans äldre son Biff. Hoffman blev belönad med både en Emmy Award och en Golden Globe för Bästa manliga huvudroll för sin insats. Hoffman som varit nästintill besatt av pjäsen sedan han var 16 år gammal då han först läste den identifierar sig starkt med karaktären Willy Loman: "Det var en ritning över min familj. Jag var förloraren och drängen, och min högpresterande fotbollsspelande bror var Biff". Hoffman var också granne med pjäsförfattaren Arthur Miller medan han bodde i Connecticut och de hade långa och allvarliga samtal om pjäsen. Hoffman har också sagt att pjäsen lämnat ett djupt emotionellt intryck på honom sedan han läste den för första gången: "Jag läste pjäsen och jag var helt förstörd av den. Det var som att något hemskt om min familj hade avslöjats. Jag skakade. Jag kände att min familjs privatliv hade blivit invaderat. Jag kunde inte ens prata om det på flera veckor". Den första personen som porträtterade Willy Loman var skådespelaren Lee J. Cobb som hjälpte Hoffman med repetitionerna de första tre veckorna. Om att se Cobb framföra rollen igen sade Hoffman: "Jag kommer aldrig glömma den perioden. Det var så levande, så intensivt att se Lee J. Cobb och hans '16-tumskanoner' som Willy. Gud, jag tänker fortfarande på vad jag såg på den scenen". Hoffman tränade likt en boxare inför rollen då den hade slitit ut Cobb efter fyra månader på scenen. Första pjäsen var regisserad av Elia Kazan som Hoffman beundrar till den grad att han anser honom vara den bästa genom tiderna. "Gud, jag hade gjort vad som helst för att få jobba med Kazan" har han sagt i en intervju.

Rain Man

Hoffmans största misslyckade film vad gäller kritiskt och finansiellt mottagande kom med Ishtar (1987) där han tillsammans med Warren Beatty spelar två underhållare som åker till Marocko för att uppträda på en nattklubb men blir indragna i utländska intriger. Mycket av filmen spelades in i Afrika och stötte på flera stora produktionsproblem vilket gjorde att kostnaden för filmen sköt iväg med en slutnota på 55 miljoner dollar. Filmen fick dåliga recensioner och spelade bara in 14 miljoner dollar. Ishtar uppskattas att ha förlorat över 40 miljoner dollar och att vara en av tidernas största ekonomiska floppar. Varken Hoffman eller Beattys karriär påverkades av filmens dåliga mottagande, de båda gillade och försvarade den. Med tiden har filmen fått upprättelse och blivit en kultfilm. Regissören Quentin Tarantino har bland annat nämnt den som en av sina favoritfilmer och den fick två röster när filmtidningen Sight and Sound skulle utse de bästa filmerna genom tiderna (rösterna räckte inte för att komma med på listan). Hoffman beskrev sin kärlek till filmen:

"Det jag älskar med Ishtar – och jag älskar den med alla dess brister – är att den har ett yttrande att göra. Och det är: Det är mycket mycket bättre att tillbringa ett liv på att vara andra klass i något du är passionerad för än att tillbringa livet i första klass på något du inte är passionerad för. Jag tyckte det var värt att göra en film om. Dessa killar vill vara Simon & Garfunkel men de har ingen talang alls. De är medelålders och i slutet av filmen sjunger de That's Amore på ett Holiday Inn i Marocko. Det är rimligt. Det är rimligt att göra en film om det.

Till skillnad från Ishtar blev Hoffmans nästa film Rain Man (1988) en av hans största finansiella succéer. I det Barry Levinson regisserade komedidramat spelar han den autistiske Raymond med savantsyndrom och parades ihop med Tom Cruise. Filmparet och regissören arbetade tätt ihop i över två år för att få ihop den. Hoffmans motivation låg i att påvisa att vi alla är lite autistiska. För att förberedda sig inför rollen blev han vän och umgicks med autistiska människor i över två år. De gick och bowlade och åt mycket snabbmat ihop. "Det matade min besatthet" har han sagt om det. Han hade också erfarenhet från att ha jobbat på New York State Psychiatric Institute när han var 21 år gammal. Vilket hade varit en dröm, ett kort tag. Han har berättat att han åtminstone ville se och begrunda människor inne på en psykiatrisk avdelning. För sin roll skapade han också många egenskaper åt sin karaktär, något som kritikern David Denby noterade: "Hoffman, som plötsligt ser äldre och kortare ut, har utvecklat en liten slumpmässig gåstil åt Raymond, med böjda axlar. Han har inte ögonkontakt med någon och plattar till sin röst med ett torrt nasalt skäll."

Rain Man blev unisont hyllad av kritiker och årets mest inkomstbringande film. Den blev nominerad till 8 Oscars varav den vann 4 för Bästa film, Bästa regi, Bästa manus och Bästa manliga huvudroll för Hoffman. Hoffman vann också Golden Globes i samma kategori. Filmen blev banbrytande vad gäller autistiska i filmvärlden och uppmärksammade sjukdomen för i princip hela världen. Filmen har också utsetts som katalysatorn till att många skådespelare vunnit en Oscar på att spela en karaktär med någon form av funktionsnedsättning. Året efter vann till exempel Daniel Day-Lewis en Oscar för sin insats i Min vänstra fot (1989). Om Hoffman har regissören Levinson sagt:

"Du kan inte definiera Dustin Hoffman, för han är unik. Han är en av ett slag och han är inte enbart en karaktär. Det finns ingen Dustin Hoffman. Han är många, många personer... Han kan göra komedi och han kan göra drama. Han har en enorm räckvidd, men ändå är han Dustin därinne nånstans. Han är intelligent och har en stor känsla att förenas med människor, för han är så intressant. På daglig basis är han som en skådespelare som gör sin första film med samma entusiasm och energi som någon som vill få saker att hända och prova saker och experimentera."

Hoffmans 1990-tal

Hoffman spelade sedan Sean Connerys son i komedidramat Family Business (1989) i regi av Sidney Lumet. Filmen blev både ett finansiellt misslyckande och ogillad av kritiker, även om de hyllade skådespelarinsatserna. För att Connery och Hoffman hade olika skådespelarstil och olika nationaliteter var det många i produktionen som tvivlade på att de kunde komma undan som en familj i film. Men Connerys självbiografi-författare Lee Pfeiffer och Lisa Philip hävdade tvärtom att "paret skapade en direkt kemi på skärmen". Även regissören Lumet minns: "Sean är extremt disciplinerad och Dustin är väldigt improviserad, nästan överallt med sina repliker. Jag visste inte hur det skulle sluta, men Sean mötte Dustin improvisation för improvisation och med det skapades en stor del guldkorn och humor".

Hoffman återförenades med Warren Beatty i Dick Tracy (1990) där Beatty både regisserade och spelade titelkaraktären. Hoffman spelade en mindre roll som den något obegripliga hantlangaren Mumbles. Filmen fick ett gott mottagande. Redan året efter porträtterade han en gangster igen som Dutch Schultz i Billy Bathgate. Filmen fick ett mediokert mottagande men hans medspelerska Nicole Kidman blev nominerad till en Golden Globe Award för sin insats. Hoffman gjorde samma år rösten åt lärarvikarien Mr. Bergstrom i The Simpsons avsnittet "Lisa's Substitute". Han krediterades under pseudonymen Sam Etic, en ordlek på ordet "Semitic" (översätts till semit). År 1991 var han även filmskurken och titelkaraktären Kapten James Krok i Steven Spielbergs Hook. Hans kostym var så tung att han behövde bära en luftkonditionerade dräkt under den. Filmen togs inte emot väl av kritiker och även regissören själv har visat ett stort missnöje med filmen. Även om Hook blev en kommersiell succé och årets fjärde mest inkomstbringande film så var det långt under filmstudions förväntningar. Med tiden har det dock blivit en kultfilm och Hoffman blev nominerad för en Golden Globe Awards för Bästa manliga huvudroll.

Hoffman hade huvudrollen och syntes i en ensemble tillsammans med Rene Russo, Kevin Spacey, Morgan Freeman, Cuba Gooding Jr. och Donald Sutherland i katastroffilmen Outbreak – i farozonen (1995). I filmen, som var en av hans produktionsbolags Punch Productions första större filmer, spelar han en medicine doktor i den amerikanska armén som måste hitta ett vaccin mot ett nytt dödligt Ebola-liknande virus. Kritikern Roger Ebert beskrev filmen som "en historia om en av de större rädslorna av vår tid". Filmen fick ett mediokert mottagande av kritiker men blev en kommersiell framgång. Kritikern David Denby tyckte det var Hoffman som bar upp hela filmen och skrev om hans insats: "Pansarvagnar och män strömmar in i flocken av skrämda invånare här och där, och Dustin Hoffman som supersnokande armédoktorn ger oss ett sådant plågat, läppbitande framträdande så att han frikänner filmens halhet. Hoffman är inte direkt bra, han är intensiv, nervös och rättfärdig, som en B-skådis från femtiotalet".

Hoffman medverkade även i ensemblefilmen Sleepers (1996) tillsammans med Robert De Niro, Brad Pitt, Jason Patric och Kevin Bacon. Han återförenades även med regissören Barry Levinson för filmen som fick ett bra mottagande även om många kritiker tyckte den förlorade sig själv i den andra halvan av filmen. Samma år hade han också huvudrollen samt var väldigt engagerad i utvecklandet i dramat American Buffalo. Filmen baserades på pjäsen med samma namn från 1975. Al Pacino hade haft huvudrollen i en uppsättning från 1983 och var också första valet för filmatiseringen, men dröjde för länge med ett svar så rollen gick istället till andravalet Hoffman. Hoffman medverkade sedan bredvid John Travolta i thrillerfilmen Mad City (1997) som blev både sågad och ett finansiellt misslyckande. I sina nästa två projekt återförenades Hoffman med regissören Barry Levinson för både den svarta komedin Wag the Dog (1997) och science-fiction filmen Sphere – farkosten (1998). Medan science fiction äventyret inte alls blev särskilt väl mottaget skulle Wag the Dog bli hyllat och nominera Hoffman till sin sjunde Oscar för Bästa manliga huvudroll. Han blev också nominerad för en Golden Globe Award.

Fler biroller

Hoffman mottog 1999 det prestigefyllda priset AFI Life Achievement Award för sina gärningar inom amerikansk kultur. Hoffman har berättat om den känslomässiga påverkan priset hade som satte honom i en depression: "Där spelades upp en del bilder av mig när jag spelade alla dessa olika roller. Jag fick min första och tack och lov, enda panikattack. Det som följde var depression. Vilket antagligen hade med en central kärna i mig att göra, att jag aldrig känt att jag förtjänat framgång." Hoffman syntes sedan i en del mediokert eller dåligt mottagna filmer som Moonlight Mile (2002), Confidence (2003), De utvalda (2003) och I Heart Huckabees (2004). I De utvalda fick han för första gången medverka i film tillsammans med sin vän Gene Hackman, vilket även var Hackmans näst sista roll.

När Hoffman skulle porträttera teaterägaren Charles Frohman i den biografiska Finding Neverland (2004) så vägrade han att klä ut sig till Kapten James Krok som först stod i manuset, eftersom filmen handlar om hur en tveksam uppsättning av pjäsen Peter Pan blir en succé. Manuset skrevs om efter Hoffmans önskemål där han istället hånade karaktärernas namn. Filmen där han spelar mot Johnny Depp och Kate Winslet fick ett bra mottagande och fick sju Oscarsnomineringar. Sju år efter deras senaste samarbete i Wag the Dog återförenades Hoffman med Robert De Niro i komedin Familjen är värre (2004) där han spelade Ben Stillers karaktärs far Bernie Focker. Filmen var en uppföljare till Släkten är värst (2000) och även om den fick svaga recensioner blev det en av årets största kommersiella succéer. Året därpå gjorde han rösten åt shetlandsponnyn Tucker i den animerade Zuper-Zebran (2005) och hade mindre roller i filmen The Lost City (2005) samt säsongsfinalen av den femte säsongen i Curb Your Enthusiasm där han spelade Larry Davids guide i himmelen.Hoffman skulle också göra ett gästframträdande i en musikvideo med 50 Cent år 2006. Han syntes samma år bredvid Will Ferrell i komedidramat Stranger than Fiction (2006) och som parfymören Giuseppe Baldini i Parfymen: Berättelsen om en mördare (2006). Den sistnämnda baserades på den bästsäljande romanen med samma namn från 1985 av Patrick Süskind. Filmen blev inte alls lika väl mottagen som romanen. Medan huvudrollsinnehavaren Ben Whishaw blev hyllad så blev Hoffman kritiserad för överspel av flera kritiker. Efter den något förbisedda familjefilmen Den magiska leksaksaffären (2007) återvände Hoffman i en kritikerrosad roll i Last Chance Harvey (2008) där hans karaktär blir kär i Emma Thompsons karaktär. Båda skådespelarna blev unisont hyllade över sin kemi och insats där somliga kritiker tyckte de förtjänade varsin Oscar. Oscarsnomineringarna uteblev men de båda blev nominerade till Golden Globes Awards. Om att arbeta med Hoffman sade regissören Joel Hopkins att han var en perfektionist och självkritisk: "Han ville ofta prova saker mer avskalat, för ibland är mindre mer. Han oroar sig över varje detalj."

Även om Hoffman var motvillig att göra röstroller i animerade filmer så gjorde han rösten åt råttan Roscuro i den animerade Sagan om Despereaux (2008) och även rösten åt Mäster Shifu i Kung Fu Panda (2008) under samma år. Hoffman trodde att det var ett bevis på att hans karriär var över genom att gå till lätta komiska karaktärer istället för den realism han annars var så etablerad för. Kung Fu Panda blev årets tredje mest inkomstbringande film och Hoffman hyllades för sin kemi med sin motspelare Jack Black (som spelade titelkaraktären). Black har berättat om att han krävde att de inte spelade in i samma rum med Hoffman för att han blev nervös inför honom och har kallat honom sin hjälte. En scen krävde att de spelade in tillsammans och Hoffman ska ha guidat Black till att göra sitt skådespel bättre.

Regidebut

Hoffman spelade tillsammans med Paul Giamatti och sin son Jake Hoffman i komedidramat Barneys många liv (2010) som trots goda recensioner blev ett stort finansiellt misslyckande. Han repriserade sin roll som Bernie Focker i uppföljaren till Familjen är värre (2004). Little Fockers (2010) blev brutalt sågad av kritiker men blev ändå en stor finansiell succé. Hoffmans roll var betydligt mindre än i föregående film och han fick omkring 7,5 miljoner dollar för fem dagars arbete. Han repriserade även sin roll som Mäster Shifu i Kung Fu Panda 2 (2011) som blev en än större framgång än sin föregångare. Hoffman skulle också ha huvudrollen i den kritikerrosade HBO-serien Luck (2011-2012). Serien skulle få fler säsonger men lades ner efter första då säkerheten för hästarna som deltog inte kunde garanteras efter att tre av dem hade dött.

Hoffman gjorde sin regidebut med komedidramat Kvartetten (2012) med Maggie Smith, Tom Courtenay, Pauline Collins, Billy Connolly och Michael Gambon i rollistan. Filmen fick sin premiär på Torontos Film Festival och mottog bra recensioner. Den drog också in en respektabel summa pengar från biopubliken. Smith nominerades till en Golden Globe Awards för sin insats. Förutom filmen Chef (2014) följde Hoffman upp sin regidebut med några sågade och finansiellt misslyckade filmer som Boychoir (2014), The Cobbler (2014) och The Program (2015). År 2015 hade han också huvudrollen i Mr. Hoppys hemlighet, en BBC-filmatisering av Roald Dahls barnbok med samma namn. Filmen blev en stor tittarsuccé för kanalen BBC One med över 7,86 miljoner tittare, vilket är den nionde mest sedda filmen för kanalen. För sin insats vann Hoffman en Emmy Awards för Bästa manliga huvudroll.

Hoffman repriserade sin roll som Mäster Shifu i den tredje delen av Kung Fu Panda 3 (2016). Året därefter medverkade han tillsammans med Adam Sandler, Ben Stiller, Elizabeth Marvel och Emma Thompson i The Meyerowitz Stories (2017), i regi av Noah Baumbach. Filmen fick premiär på Cannes filmfestival och mottog hyllningar för Baumbachs manus och skådespelarinsatserna. Hoffman blev samma år hedrad på Gotham Awards tillsammans med Sofia Coppola, Nicole Kidman och Edward Lachman. Han medverkade sedan i Labyrinten (2019) för att året därefter annonsera sin första teaterroll på 30 år i Broadwaypjäsen Our Town. På grund av covid-19-pandemin stängdes alla teatrar och pjäsen blev aldrig av. Även hans nästa projekt i dramafilmen As They Made Us (2022) påverkades av pandemin och sköt upp inspelningarna. Den osäkra inspelningsstarten tvingade också andra skådespelare att hoppa av. Filmen och Hoffman fick ett fint mottagande av kritiker. Även i sin nästa film, komedin Sam & Kate (2022) fick han bra recensioner. Där återförenades han med sin son Jake Hoffman som spelade hans son även i filmen.

Vidare karriär

Hoffman repriserade sin roll som Mäster Shifu i den fjärde filmen, Kung Fu Panda 4 (2024). Filmen blev precis som de föregående en stor ekonomisk succé, men skulle få något sämre mottagande bland kritiker. Efter att ha blivit anklagad för sexuella övergrepp år 2017 blev Hoffman något av en kontroversiell profil i sitt hemland. Det blev en av anledningarna till att regissören Francis Ford Coppola gav honom rollen som gangstern Nush Berman i sciencefiction filmen Megalopolis (2024). Coppola menade att han ville ha extrem mångfald i filmen, vilket inte bara betydde att han gav roller till kvinnor och olika nationaliteter utan även "canceled" skådespelare som Hoffmans gamla kollega Jon Voight. Han ville också ha äldre skådespelare och progressiva skådespelare. Filmen kom att bli hånad, mest på sociala medier. Megalopolis fick annars ett mediokert mottagande från kritiker. Filmen beräknade också ha förlorat uppemot 75 miljoner dollar. Ishtar från 1987 förblir ändå Hoffman största ekonomiska flopp då den med inflation inräknat förlorade 112 miljoner dollar. Hoffman hade dessutom bara en skärmtid på ungefär tre minuter.

Hoffman medverkade sedan i Tuner (2025) för vilken han fick mycket god kritik.

Privatliv

Hoffman träffade skådespelaren Anne Byrne 1963 och paret gifte sig 1969. Han adopterade hennes dotter Karina (född 1967) från ett tidigare äktenskap och de fick även dottern Jenna (född 1970). 1970 bodde familjen i Greenwich Village i New York där de hade medlemmar ur den militanta gruppen The Weathermen som ockuperande grannar. Den 6 mars exploderade en bomb av misstag i källaren vilket dödade tre personer. I dokumentären The Weather Underground (2002) syns Hoffman stående på gatan i efterdyningarna av explosionen. Byrne och Hoffman separerade 1978 och skilde sig 1980.

Efter seperationen med Byrne började Hoffman träffa affärskvinnan Lisa Gottsegen. Deras familjer hade en relation under uppväxten. Samtidigt som Gottsegen slutförde sin juristexamen gifte sig paret i oktober 1980. Tillsammans har de fyra barn; Jacob Edward (Jake) (född 1981), Rebecca Lillian (född 1983), Maxwell Geoffrey (född 1984) och Alexandra Lydia (född 1987). Hoffman har åtminstone två barnbarn. I en intervju har Hoffman sagt att alla hans barn från sitt andra äktenskap har haft en bar mitzva eller en bat mitzva och att han på äldre dar har blivit en mer uppmärksam jude. Han beklagade sig också över att han inte talar flytande hebreiska.

Hoffman drabbades av cancer och fick behandling under 2013.

Hoffman har länge varit en supporter till det demokratiska partiet och den politiska aktivisten Ralph Nader. Hoffman var 1997 en av flera Hollywoodskådespelare som stod bakom ett öppet brev till den tyska förbundskanslern Helmut Kohl där de protesterade mot hur Tyskland behandlade scientologer. Brevet publicerades i International Herald Tribune.

Anklagelser om sexuella övergrepp

Hoffman anklagades år 2017 för sexuella övergrepp av sju olika kvinnor. Författaren Anna Graham Hunter hade en praktikplats när hon var 17 år på inspelningen av En handelsresandes död (1985) och enligt henne ska Hoffman ha framfört olämpliga skämt och kommentarer framför henne samt bett henne om fotmassage. Hoffman bad om ursäkt till Hunter och sade: "Jag har den yttersta respekten för kvinnor och känner mig hemsk över att någonting jag gjort har fått henne att känna sig obekväm. Jag är ledsen. Det reflekterar inte den jag är." Även Meryl Streep sade att Hoffman gick över gränsen på inspelningen av Kramer mot Kramer (1979) och hade smiskat hennes rumpa samt greppat om hennes bröst. En representant för Streep gick dock senare ut och menade att media inte gett en helt sanningsenlig bild av hennes uttalande. Representanten förklarade att ett kränkande hade skett men Hoffman bad om ursäkt, en ursäkt Streep accepterade.

Skådespelaren Kathryn Rossetter som spelade mot Hoffman i Broadwayföreställningen En handelsresandes död (1985) sade att Hoffman ofta kom in i hennes loge och lade sig på sängen utan tröja och bad om massage. Något som hon gjorde och efter ett tag började Hoffman tafsa på henne mellan scenerna och nästan dagligen, enligt Rossetter. Hoffman valde att inte besvara anklagelserna från Rossetter. I en intervju med programledaren John Oliver i december 2017 frågade Oliver oväntat om anklagelserna. Hoffman sade då: "Det reflekterar inte den jag är – det är den sortens respons som gör mig förbannad". Oliver frågade då om inte det kunde ses som ett avfärdande varpå Hoffman svarade att han kände sig överrumplad av frågorna och betonade: "Du har fört fram saken bättre än någon annan. Jag är skyldig. För att någon har anklagat mig för något, jag är skyldig. Du trycker på knappen så syns det över hela världen att jag är ett rovdjur. Jag är både det ena och det andra, och det är inte sant". Förutom Anna Graham Hunter så besvarade han ingen av de andra sex anklagelserna.