Information från Wikipedia
Friedrich Wilhelm Nietzsche (IPA: /ˈfʁiːdʁɪç ˈv̥ɪlɦɛlm ˈniːt͡ʃə/), född 15 oktober 1844 i Röcken vid Lützen i Preussen, död 25 augusti 1900 i Weimar i Sachsen-Weimar-Eisenach, var en tysk filosof, arbetskritiker, författare och klassisk filolog.
Nietzsche påverkades tidigt av tänkare och kulturpersonligheter som Arthur Schopenhauer, Richard Wagner och Charles Darwin. Senare tog han dock tydligt avstånd från deras idéer. Han är främst känd för sina idéer om övermänniskan och för sin kritik av kristendomen.
Han förespråkade en estetisk kultur framför kristen självuppoffring och humanistisk moral. I samband med detta utvecklade han skillnaden mellan apolloniska och dionysiska ideal. Nietzsche riktade också skarp kritik mot vetenskapen. Han ansåg att vetenskapen hade försvagat både religionens ursprungliga andliga betydelse och den romantiska, verklighetsflyende konsten.
Nietzsche var även tydlig i sin uppfattning att religion i grunden var skadlig. Enligt honom hämmade den människans skaparkraft och självständighet.
Nietzsches tankegods har påverkat flera framstående tänkare, däribland Max Weber, Sigmund Freud, Ernst Jünger, Martin Heidegger, Le Corbusier, Wittgenstein, August Strindberg, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, Sartre, Michel Foucault, Gilles Deleuze, Guillaume Faye och Edith Södergran.
Nietzsche levde under en period då romantiken fortfarande hade stort inflytande, vilket präglade hans tidiga verk. Senare kom realismen och positivismen att påverka honom mer. Med tiden blev han själv en av romantikens främsta kritiker.
Han räknas som en viktig föregångare till existentialismen och kom att inspirera många konstnärer under modernismen och senare epoker.
Biografi
Uppväxt
Friedrich Nietzsche föddes i kyrkbyn Röcken, tre mil sydväst om Leipzig. Hans mor hette Franziska Oehler och hans far, Carl Ludwig Nietzsche, var protestantisk präst. Även hans farfar Friedrich August Ludwig Nietzsche hade varit prost, och hans morfar David Ernst Oehler var präst. Det är tänkbart att detta påverkade Nietzsches syn på religion senare i livet.
Nietzsche hävdade själv att hans farfars far hade varit polsk greve, ett påstående som inte har kunnat beläggas. Påståendet tillkom senare i Nietzsches liv, då han motsatte sig tysk nationalism och rasism. Det kan tolkas som att han, i protest mot denna nationalism, ville framhäva sitt polska påbrå som mer framträdande än det faktiskt var.
När Nietzsche bara var fyra år avled hans far. Efter faderns död flyttade familjen till mormodern i Naumburg an der Saale, där Nietzsche växte upp tillsammans med sin tre år yngre bror Joseph, som dog vid ett års ålder, och sin fyra år yngre syster Elisabeth. Hushållet omfattade även faderns två ogifta systrar.
Barnen fostrades i en protestantisk och konservativ anda. Som en del av uppfostran fick Nietzsche lära sig spela piano, och han började komponera vid tio års ålder. Familjen var konservativ och anhängare av den politik som fördes i Heliga romerska riket av tysk nation, en politik som stödde sig på altaret och svärdet och som såg med ogillande på både revolutioner och arbetarrörelsen.
År 1858 skrevs Nietzsche in vid internatskolan Schulpforta, där han studerade klassiska språk och samtidigt konstaterade att han saknade sinne för matematik. Han konfirmerades 1861, men tog året därpå avstånd från den etablerade kristendomen. Sitt specialarbete ägnade han åt Theognis, och samtidigt bildade han sällskapet Germania. Två samtida intellektuella som han tog intryck av var Ralph Waldo Emerson och Schopenhauer.
Under gymnasietiden började Nietzsche lida av svår migrän, en pina som förföljde honom resten av livet. Migränen och hans svårigheter med matematik bidrog till att han tog studenten först vid 20 års ålder, 1864.
Tidig akademisk karriär och militärtjänst
Nietzsche inskrevs år 1864 vid universitetet i Bonn, där han studerade klassisk filologi, filosofi och konsthistoria. Han tog starkt intryck av professor Friedrich Ritschl. När denne fick en professur vid Universität Leipzig år 1865 följde Nietzsche honom dit som student. Ritschl bidrog till att Nietzsche publicerade sin första artikel i Rheinisches Museum 1867–1869. Artikeln byggde på hans specialarbete om Theognis och innehöll även uppgifter om de grekiska lyrikerna samt källorna till Diogenes Laertios. Flera av hans studiekamrater blev livslånga vänner, däribland Erwin Rohde, Paul Deussen och Carl von Gersdorff.
Eftersom Nietzsche var närsynt fick han frisedel vid mönstring. År 1867 värvade han sig frivilligt till det beridna fältartilleriregementet i Naumburg i den preussiska armén. Orsaken till detta beslut kan ha varit Schopenhauers inflytande.[källa behövs] Nietzsche skadades dock redan efter ett halvår, och bristfällig behandling av såren ledde till att läkningen drog ut på tiden, vilket satte stopp för hans fortsatta karriär i armén.
Akademisk karriär
På Ritschls rekommendation anställdes Nietzsche år 1868, vid 24 års ålder, som extra ordinarie professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel i Schweiz. Detta skedde trots att han inte hade promoverats, vilket vanligtvis krävdes för professurer. Han utnämndes 1869 till ordinarie professor. Han sade då upp sitt preussiska medborgarskap utan att ansöka om ett nytt i Schweiz och förblev därefter statslös resten av livet.
Intresset för språk ersattes med tiden av ett växande intresse för försokratikerna, särskilt genom skrifter av Diogenes Laertios. Hans inställning till den akademiska världen blev så småningom bitter. I stället ville han grunda ett fritt lärosäte för hela Europa, men saknade ekonomiska möjligheter.
Han undervisade om Aiskylos och grekisk lyrik samt i latin och grekiska vid gymnasiet. Hans installationsföreläsning handlade om Homeros och drog många åhörare. Bland kollegorna fanns Jacob Burckhardt, som väckte Nietzsches intresse för den hellenistiska kulturen och renässansen. Nietzsche hade även ett omfattande tankeutbyte med religionshistorikern Franz Overbeck.
I slutna sällskap uppträdde Nietzsche ofta som pianist. Han fick rykte om sig att vara en mycket framstående sådan. När Richard Wagner och hans hustru Cosima besökte Leipzig år 1868 fick de höra talas om hans talang, och detta blev upptakten till en ömsesidig beundran och vänskap. Nietzsche skrev ett antal musikstycken, men hans förmåga i det avseendet betraktas allmänt som obefintlig. Under tiden när paret Wagner bodde i Villa Tribschen utanför Luzern 1869–72 var Nietzsche en regelbunden gäst i deras hem.
Sjukvårdare under fransk-tyska kriget
I det fransk-tyska kriget 1870–1871 deltog han som sjukvårdare, varunder han var tjänstledig från universitet. De mödor han utstod då bidrog antagligen till att hans redan dåliga hälsa försvagades ännu mer. När han återvände till Basel, började han skriva böcker vid sidan av undervisningen. Nietzsches första stora verk, Geburt der Tragödie (Tragediens födelse), utgivet 1872, innebar en total brytning med Ritschl och öppet hån från framstående professorer. Sågningen ledde till att nästan alla studenter uteblev från hans föreläsningar.
Nietzsche var under denna tid mycket aktiv som författare. År 1873 skrev han en kritik till David Strauss (David Strauss, der Bekenner und Schriftsteller, Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben (Historien och livet) som utkom året därpå, liksom Schopenhauer als Erzieher (Schopenhauer som uppfostrare). Han skrev och utgav böcker i hög takt, och hans produktion var omfattande. Många utkast från denna tid förblev outgivna. Framåt 1874 framgår av brev till modern att han hade ledsnat på professuren och ville ägna sig fullt ut åt sitt skrivande.
Sjukdom och relationer
Den danska revolutionären Rosalie Nielsen förälskade sig i Nietzsche år 1875, men känslorna var inte besvarade. Kommentarer om kvinnor som han skrev i anslutning till bekantskapen med henne och andra kvinnor har gjort att han ibland betraktats som misogynist. Samtidigt hade han flera nära vänskapsrelationer med kvinnor. Nietzsche tros även ha hyst starka känslor för Cosima Wagner, hustru till Richard Wagner och dotter till Franz Liszt. Olga Herzen stod honom också nära. Den 11 april 1876 friade han till Mathilde Trampedach, av baltisk uradel, men hon avböjde.
Nietzsche hade även romantiska relationer med gifta kvinnor som var hans elever i filosofi. Han besökte också prostituerade, där han kan ha smittats av syfilis, som senare kan ha utvecklats till neurosyfilis. Vissa forskare har menat att sjukdomen låg bakom hans mentala ohälsa senare i livet. Thomas Mann använde senare Nietzsche som förebild för den syfilissjuke konstnären Adrian Leverkühn i Doktor Faustus (1947).
Däremot hade Nietzsche aldrig de symptom på ögon, hud eller nervsystem som är vanliga vid syfilis. Dessutom var sjukdomsförloppet i hans fall alltför långsamt för att direkt kunna härledas till syfilis. På senare år har därför andra teorier om Nietzsches mentala sjukdom förts fram. Bland annat har hjärntumör, pannlobsdemens och den ovanliga kärlsjukdomen CADASIL diskuterats.
Försvagad av överansträngning, magkatarr, ögonproblem och det som då beskrevs som ”hjärnlidande” återupptog han lärarverksamheten. År 1876 begav han sig till Sorrento för att återhämta sig och arbeta. Han hade nyligen gett ut Richard Wagner in Bayreuth, och under vistelsen blev brytningen med Wagner definitiv. Relationen mellan Nietzsche och Wagner hade försämrats alltmer. År 1877 reste han vidare till Neapel, badorten Ragaz, Rosenlaui och återvände till Basel i september.
Han började omarbeta sina reseanteckningar till ett bokmanuskript med hjälp av den sekreterare han anställde, Heinrich Köselitz, som förblev hans medarbetare resten av livet. Resultatet, Menschliches-Allzumenschliches. Ein Buch für freie Geister, utgavs 1878. Boken fick goda vitsord av Nietzsches brevvän Jacob Burckhardt och vännen Paul Rée, medan barndomskamraten Erwin Rohde var förfärad, liksom Cosima Wagner, som senare blev religiös.
Den 2 maj 1879 tvingades Nietzsche begära avsked från professuren i Basel till följd av sviktande hälsa. Efter debatten kring skriften Die Geburt der Tragödie minskade även studentnärvaron vid hans föreläsningar. Verket väckte stark kritik bland filologiprofessorerna och ansågs främja den germanska scenkonst Wagner utvecklade i Bayreuth.
Sjukdomsåren
Efter att Nietzsche lämnat professuren, som han såg som en börda, levde han ett kringflackande liv i Zürich, Bern, Sankt Moritz och andra orter. För att komplettera sjukpensionen bestämde han sig för att bli grönsaksodlare, likt Epikuros, men planerna förverkligades aldrig. Under denna tid skrev han Vandraren och hans skugga, samtidigt som sjukdomen förvärrades.
I slutet av 1879 var han så sjuk att hans mor i Naumburg fick ta hand om honom, men 1880 gav han sig åter ut på resor i Europa. Senare anlände han till Venedig, där han dikterade Morgenröthe. Gedanken über moralische Vorurteile (Morgonrodnad) för Köselitz. Verket följdes senare av Fröhliche Wissenschaft.
År 1882 vistades både Nietzsche och makarna Wagner i Palermo. Någon försoning kom dock aldrig till stånd, och Nietzsche reste vidare till Rom. Där lärde han känna Lou Salomé, en radikal och högt bildad ryska med filosofiska intressen. Både Nietzsche och vännen Rée förälskade sig i henne och friade, men fick avslag. De fortsatte dock att umgås en tid.
Lou Salomé har ofta kopplats till Zarathustras uttalande ”Går du till kvinnan, glöm inte piskan”. I Den blonda besten hos Nietzsche – Lou Salomé (2008) skriver Mirjam Tapper att Nietzsches erfarenheter av relationen avspeglas i Also sprach Zarathustra, som skrevs under denna period.
När Lou Salomé på 1930-talet fick frågan om Nietzsche hade kysst henne svarade hon att hon inte mindes någon kyss. Under denna period växlade Nietzsches känslor för henne mellan hänförelse och förakt.
Sjukdomen fick Nietzsche att börja ta stora mängder opium, och han drog sig alltmer undan sällskapslivet. Samtidigt vistades Lou Salomé och Paul Rée i Berlin, där Salomé introducerade Nietzsches filosofi för Georg Brandes. Hon bidrog också till att stärka hans anseende inom filosofin.
Samma år påbörjade Nietzsche arbetet med Also sprach Zarathustra, vilket han fullbordade 1885.
Under större delen av 1880-talet vistades Nietzsche huvudsakligen i medelhavsområdet. Systern Elisabeth gifte sig med antisemiten Bernhard Förster, och paret flyttade till Paraguay för att grunda ett ariskt samhälle. Nietzsche bröt senare med sin syster på grund av hennes antisemitiska engagemang.[källa behövs]
År 1886 gav han ut Jenseits von Gut und Böse (Bortom gott och ont). Flera tidigare anhängare tog då avstånd från honom, däribland Burckhardt och Rohde. Hippolyte Taine, som hyllades i verket, berömde däremot dess vitalitet i ett tackbrev och menade att det skulle öppna läsarnas ögon. Mot slutet av perioden var Taine och Burckhardt de enda samtida tänkare som Nietzsche fortfarande respekterade.
Åren före sjukdomsutbrottet hörde till Nietzsches mest produktiva. År 1888 höll Georg Brandes sina föreläsningar om Nietzsche, vilket bidrog till att ge hans filosofi större uppmärksamhet. Samma period skrev Nietzsche bland annat Zur Genealogie der Moral, Antichrist, Götzendämmerung, Ecce Homo och Fallet Wagner. Under denna tid präglades han av stark upprymdhet och tilltagande psykisk instabilitet.
I Turin i januari 1889 drabbades Nietzsche av ett slaganfall och återhämtade sig aldrig. Samma år begick Bernhard Förster självmord, varefter Elisabeth återvände från Sydamerika. Efter en kort vistelse på ett psykiatriskt institut i Jena vårdades Nietzsche först av sin mor och senare av sin syster i Weimar.
Under dessa år blev Nietzsche alltmer berömd. Bland dem som bidrog till detta fanns Georg Brandes och Elisabeth Förster-Nietzsche, vars biografi om brodern utkom 1895. Nietzsche var då inte längre kontaktbar. Systern visade dock upp honom för besökare och lät honom ta emot gäster i hemmet.
Friedrich Nietzsche avled efter ett slaganfall den 25 augusti 1900 i Villa Silberblick, ett stort hus som hans syster hyrde åt honom. Två dagar senare hölls en sorgestund med musik av Johannes Brahms och dikter av Claus Groth. Han begravdes den 28 augusti på Röckens kyrkogård.
Verk
Systern Elisabeth lät uppföra Nietzschearkivet 1895. Arkivet flyttades året därpå till det hus i Weimar som tidigare hade hyst Goethe- och Schillerarkivet. Där samlade hon Nietzsches originalmanuskript, brev, anteckningar och annat outgivet material. Delar av materialet gavs senare ut, men utgivningen försvårades av Nietzsches svårlästa handskrift. En del av materialet, däribland vissa brev samt Viljan till makt, betraktas numera delvis som förfalskningar av Elisabeth. Syftet var att ge auktoritet åt hennes politiska åskådningar genom att framställa dem som Nietzsches egna.
Tragedins födelse
Nietzsches första större arbete var Tragedins födelse, som översattes till svenska av Wilhelm Peterson-Berger 1902. Verket bygger på en föreläsning som Nietzsche höll i februari 1870 om den antika grekiska tragedin och Sokrates. Han sände verket till ett förlag 1871 men drog tillbaka det när förlaget inte visade intresse. I stället gav han ut det i januari 1872. Trots samtidens hån betraktas verket i dag som en milstolpe inom estetik och psykologi.
Historien och livet
Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben (1874, svensk översättning Historien och livet, 1924) är en historiografisk redogörelse för Nietzsches syn på vilket syfte historieämnet kan tjäna för mänskligheten. För att historieämnet ska vara legitimt måste det sättas i relation till samtidens problem. I detta verk tror han fortfarande på eviga värden, vilka enligt honom kommer till uttryck i det antika grekiska dramats estetik – där framträder uttrycket i sin ursprungliga form, oberoende av symboler.
Schopenhauer som uppfostrare
Schopenhauer som uppfostrare (1874) brukar betraktas som en emersonsk parafras. I denna försöker Nietzsche förklara varför Schopenhauers filosofi skulle kunna rädda den tyska kulturen.
Mänskligt-Alltförmänskligt och Morgenröthe
I Mänskligt-Alltförmänskligt (1878), som utgavs i sitt slutliga utökade och reviderade skick 1886, märks en påtaglig inverkan av Paul Rées tankar. I den ingår Vandraren och hans skugga. Morgenröthe (1881), 575 aforismer, uppfattade han själv som så extrem att han förbjöd sin mor och syster att läsa den. I den börjar kritiken mot kristendomen bli mer konsekvent och uttalad, och som följd av detta ökar den moraliska relativismen och nihilismen. Den glada vetenskapen (1883) tillkom efter läsningen av Kuno Fischers bok om Spinoza (en del av Den nyare filosofins historia). Redan i föregående bok hade Nietzsche börjat ifrågasätta existensen av ett medvetande och ett jag, något som kommer till klarare uttryck i Den glada vetenskapen, och över varje förnuft och logik ställer han nu driftslivet.
Så talade Zarathustra
Så talade Zarathustra är en av Nietzsches mest lästa böcker. Det är till formen en berättelse om Zarathustra som efterliknar Bibelns framställningssätt. En viktig biografisk förutsättning för boken är förälskelsen i Louise Salomé och besvikelsen detta ledde till. Han skrev verket 1883 till 1885, men sista delen utgavs endast till en privat krets eftersom de föregående delarna inte sålt tillräckligt. Genom Zarathustra framställer Nietzsche sin syn på världen och olika ting.
Bortom gott och ont och senare verk
Bortom gott och ont (1886) fick han ge ut på eget förlag, och han hade bara råd att trycka 400 exemplar. Den utgörs av 296 stycken som självständigt behandlar olika ting. Hans samtid hade svårt att fördra det "sfinxartade" i boken, som i en recension kallades farlig. Om moralens härstamning (1887) är en rätts- och moralfilosofisk redogörelse med historicistisk förklaringsmetod. I Fallet Wagner (1888) gör Nietzsche slutligt upp med romantiken och sin vän Richard Wagner. Avgudaskymning – eller hur man filosoferar med hammaren (1889) med vilken han avsåg sammanställa sin filosofi, är en uppgörelse med Charles Darwin och ett mångtydigt erkännande av de svaga för deras anderikedom, samtidigt som han hyllar Julius Caesar. Antikrist, förbannad vare kristendomen (1889) är Nietzsches sista attack mot kristendomen, i vilken tonfallet hårdnat.
Ecce Homo
År 1888 utkom hans självbiografi, Ecce Homo – eller hur man blir den man är.
Filosofi
Som filolog studerade Nietzsche bland annat Theognis och Diogenes Laertius samt föreläste i klassisk filologi. Hans första större verk, Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik (1872; Tragediens födelse, 1902), behandlade ett ämne från den klassiska filologin men fungerade främst som utgångspunkt för de idéer som senare präglade hans filosofi.
Han accepterades dock inte fullt ut av samtidens filologer och filosofer. Hans skrifter har en litterär och bildrik stil snarare än en strikt systematisk form. De abstrakta begrepp som filosofer använder uppfattade han som otillräckliga och ersatte därför ofta abstrakta resonemang med metaforer och narrativa framställningar. Nietzsche gav inte sina idéer någon fast systematisk struktur. Han ändrade flera gånger ståndpunkt och kritiserade sig själv, och motsägelser förekommer ofta även inom samma skrift.
Viljefilosofi
Nietzsche räknas tillsammans med Schopenhauer, Eduard von Hartmann och Kierkegaard till de filosofer som brukar kallas viljefilosofer eller livsfilosofer. De förenas av flera gemensamma drag:
en kritisk hållning till samtidens dominerande idéströmningar, särskilt Hegels filosofi
en position utanför den akademiska huvudfåran
ett personligt och litterärt präglat skrivsätt
religionskritik
ett fokus på människans existens och livsvillkor
Nietzsche använde bland annat aforismer och maximer, inspirerade av La Rochefoucauld och La Bruyère.
Grundtankar
Nietzsche behandlade främst frågor om kulturens utveckling och framtid. Han intresserade sig mindre för historisk beskrivning än för hur människan och kulturen kunde utvecklas vidare. Även om han ofta använde historiska resonemang var han samtidigt kritisk mot etablerade traditioner och värdesystem.
Han riktade bland annat kritik mot samtidens demokratiska och egalitära idéer. Brandes beskrev hans hållning som aristokratisk radikalism, en beteckning som Nietzsche själv accepterade.
Nietzsche menade att filosofens uppgift inte främst är att undersöka verklighetens orsaker eller anpassa sig till naturens ordning, utan att skapa nya värden och utveckla nya sätt att förstå människan. Han beskrev själv sitt filosofiska arbete som att ”filosofera med hammaren”, vilket syftar på en kritisk prövning av etablerade föreställningar.
Nietzsche ifrågasatte föreställningen om objektiv sanning och menade att människans begrepp och värden formas genom språk och tolkning. Han ansåg därför att värden är mänskliga konstruktioner och att det inte finns några objektivt givna universalier.
Redan i ungdomsskriften Öde och historia, skriven för sällskapet Germania 1862, utvecklade Nietzsche teman som senare kom att prägla hans religionskritik. Han riktade särskilt kritik mot kristendomens moral, som han ansåg hämma självständighet och livsbejakelse. I detta sammanhang utvecklade han motsättningen mellan slavmoral och herremoral.
Centralt i Nietzsches filosofi är teorin om viljan till makt, som han beskrev som en drivkraft bakom mänskligt handlande. Viljan till makt uttrycker människans strävan att tolka världen och skapa mening. Nietzsche menade också att människans förståelse av världen alltid är perspektivbunden.
Nietzsche betonade människans möjlighet att omforma sig själv genom självövervinnelse och skapandet av egna värden. Detta knyts till idén om övermänniskan, som hos Nietzsche representerar ett ideal om mänsklig utveckling snarare än ett biologiskt eller politiskt program.
Nietzsche betraktade lidandet som en ofrånkomlig del av livet och menade att människan bör bejaka livet även i dess smärtsamma och konfliktfyllda sidor. Hans texter innehåller återkommande betoningar av styrka, konflikt och självövervinnelse, vilket senare har gett upphov till motstridiga tolkningar, bland annat hos Karl Jaspers.
Det har ofta diskuterats om Nietzsche bör betraktas som en politisk filosof, men forskare har vanligtvis framhållit att han främst behandlade moraliska och kulturella frågor snarare än praktisk politik.
Schopenhauerperioden
I Nietzsches utveckling som tänkare brukar man urskilja tre huvudperioder. Under den första perioden var Schopenhauer och Wagner viktiga influenser. I Die Geburt der Tragödie försökte Nietzsche förena deras idéer i en sammanhängande estetisk filosofi.
I verket beskriver Nietzsche världen som ett estetiskt fenomen där konsten fungerar som ett sätt att ge mening åt lidandet. Han skiljer mellan två grundläggande konstnärliga principer: den dionysiska och den apolliniska. Den dionysiska principen förknippas med musik, extas och känslomässig upplösning, medan den apolliniska står för form, ordning och bildskapande.
Enligt Nietzsche uppstod den grekiska tragedien genom samspelet mellan dessa båda principer. Tragedin blev därmed ett konstnärligt uttryck för människans försök att hantera lidande och tillvarons motsättningar.
Därför trodde Nietzsche att redan grekerna varit pessimister, och hoppades på en omdaning av den moderna kulturen i samma riktning genom att något hundratal därför rätt förberedda unga män grep verket an och lärde även de andra att med sympati ta del i det eviga lidandet och i Wagners musik finna "den metafysiska konstens tröst". Hans estetik från denna tid har varit betydelsefull, framför allt för att den erbjudit ett alternativ till Aristoteles förhärskande idé om konsten som katharsis: den grekiska tragedin, menade Nietzsche, gav inte människan rening, utan verkade mimetiskt som en sanningsenlig framställning av livets krafter.
Från väsentligt samma ståndpunkt utgår även hans fyra Unzeitmässige Betrachtungen (1873–1876), av vilka de två första är stridsskrifter mot "bildningsfilistern" David Strauss och den historiska riktningen i den senare bildningstraditionen, under det att de två senare, Schopenhauer als Erzieher och Richard Wagner in Bayreuth, positivt utvecklar det nya idealet i anslutning till Nietzsches dåvarande läromästare. När Wagner "hjälplös och bruten sjönk ned framför det kristna korset" vände sig Nietzsche oåterkalleligen från honom. På samma gång växte han ifrån den Schopenhauerska pessimismen. Därmed förs han över till sin andra period.
Den positivistiska perioden
Denna andra period kan karakteriseras som positivistisk-rationalistisk, och dess huvudarbete är Menschliches allzumenschliches (3 band, 1878-80), betecknat som "ein Buch für freie Geister" – en bok för fria andar – och tillägnat Voltaires minne på 100-årsdagen av hans död. Boken utgörs av drygt 600 aforismer i nio delar. Den är i det stora hela ett uppbrott från romantiken.
I den skönhetsdruckne Dionysos' ställe träder här den lugna, klara gudinnan Athena. Det dionysiska kallas nu kraftkällan och det apolloniska regulator, och jämförs i Paul Brocas efterföljd med de respektive hjärnhalvorna: detta fick betydelse på 1900-talet när hans psykologi återföddes av Roger Sperry, Julian Jaynes och Walter Kaufmann. I stället för konsten, som förlett människorna till så många filosofiska och religiösa villfärder, lämnas nu kulturens högsäte åt vetenskapen. Historien, belyst av darwinismen, kommer till sin rätt och inom moralen lutar Nietzsche nu åt utilitarismen och i det hela en förståndsbaserad livsåskådning. I Menschliches allzumenschliches finns också Nietzsches åkallande av "det högre Självet" som fått betydelse för psykologin.
I Die Morgenröte (1881) söker han till och med förklara känslorna och drifterna intellektuellt som dunkla, ärvda reminiscenser från omdömen som en gång fällts av våra förfäders förstånd. Han har flytt till vetenskapen för att finna skydd mot Wagner och konsten, som gäckat hans förhoppningar, och söker avsvärja alla kära illusioner. I längden lyckades detta inte. Redan i Die fröhliche Wissenschaft (1882), vars andra upplaga (1887) tillökades med dikterna Lieder des Prinzen Vogelfrei (Prins Fågelfri, 1901), förebådas det nya omslaget.
Zarathustraperioden
Zarathustraperioden brukar betraktas som den fas där Nietzsches filosofi fick sin mest utvecklade form. Under denna period betonade han viljans skapande kraft, kritik av askes och människans möjlighet till självövervinnelse och livsbejakelse.
Under denna period blev Nietzsches brytning med Schopenhauer allt tydligare. Båda filosoferna betonade viljans betydelse och såg den som en motpol till förnuftet, men Schopenhauer betraktade askes som ett sätt att begränsa viljan och minska lidandet. Nietzsche betonade i stället viljans skapande och livsbejakande kraft. Han beskrev viljan till makt som en grundläggande drivkraft bakom mänskligt handlande och kulturell utveckling.
Periodens centrala verk är Also sprach Zarathustra (Sålunda talade Zarathustra), vars fyra delar utkom 1883–1885. I verket låter Nietzsche profeten Zarathustra förkunna filosofiska idéer genom ett symboliskt och bildrikt språk med influenser från Avesta och Gamla testamentet.
Till periodens viktigaste verk hör även:
Jenseits von Gut und Böse (1886; Bortom gott och ont)
Zur Genealogie der Moral (1887; Till moralens genealogi)
Der Fall Wagner (1888)
Die Götzendämmerung (1888; Avgudaskymning)
Der Antichrist (Antikrist, 1899)
I dessa skrifter vidareutvecklade Nietzsche flera av sina tidigare idéer om moral, kultur och värden. Hans sena filosofi har ofta beskrivits som fragmentarisk och starkt polemisk.
Nietzsche planerade även verket Der Wille zur Macht, Versuch einer Umwertung aller Werte, men fullbordade det aldrig.
I sina tidiga skrifter framhöll Nietzsche ofta konsten som ett sätt att hantera lidande och ge tillvaron mening. Senare kom han att tillmäta vetenskap och kritisk analys större betydelse.
Övermänniskan
I Så talade Zarathustra utgår Nietzsche från påståendet att "Gud är död". Zarathustra säger: "Om en gud finns, hur skulle jag kunna finna mig i att inte vara gud?" Nietzsche menar att människan därför måste skapa nya värden i stället för att utgå från religion. Det ideal som ska ersätta Gud är enligt honom övermänniskan, en människotyp som han tänkte sig skulle utvecklas ur mänskligheten, på samma sätt som aporna utvecklades till människor.
I sina tidiga resonemang för Nietzsche fram tanken att denna människotyp skulle kunna utvecklas genom arv, urval och rasförädling. Han nämner också ändamålsenliga äktenskap och könsurval. Senare kritiserar han dock sådana idéer och menar att de snarare skapar fogliga "hjordmänniskor". Övermänniskan framställs då i stället som ett ovanligt undantag som uppstår under särskilda omständigheter.
I Om moralens härstamning beskriver Nietzsche den "ädla" människotypen med bilder från rovdjur och jakt. Han skriver om en "blond best" som söker rov och makt. Han menar att denna natur återkommer med jämna mellanrum: "vilddjuret måste släppas löst, det måste tillbaka till vildmarken igen."
Nietzsche menar att mänsklighetens mål inte är jämlikhet utan framväxten av ett fåtal särskilda individer. Detta hänger samman med hans aristokratiska individualism, där massan främst ses som ett medel för de få människor som har "vilja till makt".
Moral
Nietzsche skiljer mellan olika former av moral. Han beskriver kristna ideal som ödmjukhet, lydnad och medlidande som uttryck för det han kallar "slavmoral". Den ställer han mot en äldre "herremoral", där "god" enligt honom ursprungligen betydde stark och duglig. Nietzsche menar att judar och kristna senare förändrade dessa värden genom att beskriva makt och självhävdelse som synd, medan självuppoffring gjordes till dygd. Han kallar denna förändring ett "slavuppror inom moralen".
Nietzsche kritiserar också personer och idéer som han ansåg hämma människan. Han beskrev Luther som en återupplivare av slavmoralen efter renässansen, medan han uttryckte större uppskattning för personer som Cesare Borgia och Napoleon, som han förknippade med makt och handlingsförmåga.
Nietzsche beskriver även moral och rättsordning som historiskt skapade system för att kontrollera människan. Föreställningar om ansvar, samvete och skyldigheten att hålla löften uppfattar han som kulturellt skapade. Ur ett rättsfilosofiskt perspektiv jämför han därför straff med relationen mellan borgenär och gäldenär. Han menar att människan i grunden styrs av drifter och framhåller att grymhet haft en viktig roll i historien. "Utan grymhet ingen festivitas ... Och också över straffet ligger det ju något så festligt!"
Nietzsche avvisar tanken på absoluta moraliska sanningar. Han menar att föreställningar om rätt och orätt formas av historiska och kulturella förhållanden. Rättsordningar blir därför, enligt honom, begränsningar av människans drifter.
I motsats till kristendomens kärleksideal framhåller Zarathustra hårdhet och självdisciplin. Ett av Nietzsches mest kända uttryck är: "Det som inte dödar härdar." Nietzsche kritiserar medlidande eftersom han menar att det kan bevara svaghet och lidande.
Alltings återkomst
En central tanke hos Nietzsche är läran om "alltings återkomst". Han försöker härleda idén ur föreställningen att världens krafter och möjliga kombinationer är begränsade. Om tiden är oändlig måste därför alla händelser återkomma i samma form.
Nietzsche använder denna tanke som ett prov på människans inställning till livet. Frågan är om människan skulle acceptera att leva sitt liv igen, med dess lidanden och misstag. För Nietzsche visar ett ja till livet att människan accepterar tillvaron. Därför får läran om alltings återkomst en viktig plats i hans filosofi.
Slutet av Så talade Zarathustra
I slutet av Så talade Zarathustra blir tonen delvis mer försonlig. Zarathustra lämnar sin ensamhet och vänder sig till människorna i stort. Han förkunnar hoppet om övermänniskan och läran om alltings återkomst även för de "mycket-för-många". Vissa uttolkare har menat att detta kan tyda på en förändring i Nietzsches syn på människorna och samhället, men hans fortsatta filosofiska utveckling avbröts genom hans sinnessjukdom.
Förhållandet till Gud och socialismen
Liksom synen på universalier betraktade Nietzsche Gud som en illusion och en metafor för de svaga och slavarna. Han beskrev gudstron som ett uttryck för människans behov av att tolka världen och ge den mening. För de troende fungerar Gud och moralen enligt Nietzsche som utgångspunkt för tolkningen av världen. I hans filosofi kännetecknas övermänniskan av insikten att Gud är död: den kristna Guden tillhör de gamla värden som måste förkastas. Nietzsche var dock pessimistisk i frågan om vad som skulle kunna ersätta Gud, eftersom människans illusioner enligt honom formas av hennes bakgrund, biologi och psyke. Övermänniskan förväntas därför bli medveten om sina egna illusioner.
I såväl Den glada vetenskapen som Så talade Zarathustra skriver Nietzsche att Gud är död, men det råder oenighet om hur uttrycket ska tolkas. Enligt den ateistiska humanismen innebär det att en teocentrisk världsbild har ersatts av en antropocentrisk. Andra, exempelvis Gianni Vattimo, har i stället tolkat uttrycket som att tron på en absolut sanning har ersatts av uppfattningen att flera tolkningar är möjliga och att någon yttersta grund inte finns.
Gud-är-död-argumentet användes särskilt av de ateistiska existentialisterna, som menade att inga fasta normer är givna på förhand och att människan därför själv måste skapa sina värden.
Trots att Nietzsche uttryckligen var motståndare till socialismen, kollektivismen och arbetarrörelsen har många, med Thomas Mann i spetsen, menat sig finna socialistiska tankegångar i hans skrifter. Bertrand Russell jämförde Marx och Nietzsche och menade att deras idéer, till skillnad från en mildare socialism med grund i kristen tradition, bidrog till samhällelig konflikt.
Andra har pekat på att det dels finns proletära drag hos försokratikerna som tycks ha tilltalat Nietzsche, dels att han föraktade rikedom. Detta gäller även hans straffteori i Om moralens härstamning, där han beskriver straff och moral genom ekonomiska bilder som borgenär och gäldenär och på den grunden ifrågasätter deras legitimitet.
Nietzsche kom senare att få betydande inflytande på den franska vänsterfilosofin, trots sitt tidigare inflytande på reaktionära tänkare. Michel Foucault beskrev sambandet på följande sätt: "För många av oss unga intellektuella var intresset för Nietzsche eller Bataille inte ett sätt att avlägsna oss från marxismen eller kommunismen. Tvärtom var det den enda kommunikationskanalen och den enda öppningen mot det som vi trodde att kommunismen skulle kunna ge oss."
Även den franske filosofen Michel Onfray har tolkat Nietzsche som en tänkare med sympatier för vänstern i sitt hedonistiska manifest Kraften att leva.
Betydelse
Tänkandet under 1900-talet brukar betecknas som antiintellektualistiskt – en misstro till den platonska och aristoteliska tron att förnuftet skall åstadkomma förbättringar av samhälle och människa, eller att förnuft segrar över oförnuft. I stället har drifter och instinkter tillskrivits högre värde, som överställda förnuftet. Tillsammans med Schopenhauer, Kierkegaard och Henri Bergson är Nietzsche denna strömnings främsta föregångare. Paradoxalt är Nietzsche samtidigt en förespråkare av positivism och vetenskapstilltro, detta dock på en striktare elitistisk grund än de demokratiska empiristernas rationalism. "Den sanna tolkningen" av Nietzsche är en kontroversiell fråga, och han omtolkas ständigt för att därigenom påverka de mest olika tänkarna.
Eftersom Nietzsche är en av de första att påstå att rätt och orätt är illusoriska värdekonstruktioner av det kristna idéarvet, blev han en av värdenihilismens grundare och ett av nihilismens stora namn generellt. Med nihilism avsåg han inte att allt var tillåtet, utan att övermänniskan konstruerar nya värden utifrån sin vilja till makt. Detta fick betydelse för den så kallade Uppsalaskolan i rättsfilosofin, och senare för konstruktivismen (Michel Foucault med fler) och existentialismen (Sartre).
Trots att Nietzsche motsatte sig antisemitism och var kritisk mot tysk nationalism kom hans idéer att påverka både nazism och fascism. I dessa rörelser växte en omfattande Nietzschemyt fram. En bidragande orsak var den postumt utgivna boken Vilja till makt, som publicerades av systern Elisabeth Förster-Nietzsche. Numera ifrågasätts i vilken utsträckning Nietzsche själv kan betraktas som verkets upphovsman. Elisabeth Förster-Nietzsche var samtidigt en framträdande person i Nazityskland fram till sin död 1935.
Forskare är oense om hur Nietzsches förhållande till nazismen bör förstås, bland annat eftersom hans syn på tyskar, judar och antisemitism är motsägelsefull. Många har beskrivit honom som en viktig inspirationskälla för nazismen, medan andra menar att sådana tolkningar är anakronistiska. Från 1970-talet växte också en mer kritisk syn på kopplingen mellan Nietzsche och nazismen fram.
Det har samtidigt hävdats att Nietzsches filosofi kan kopplas till politisk totalitarism. Filosofen André Glucksmann menade exempelvis att Nietzsche, tillsammans med Fichte, Hegel och Marx, bidrog till de idéströmningar som senare kom att prägla totalitära stater.
Nietzschearkivet i Weimar fick 1906 en donation på 300 000 mark från den judiske mecenaten Ernest Thiel, som även översatte Nietzsche till svenska. På Thielska galleriet finns en kopia av Nietzsches dödsmask.
Genom bekantskapen med Georg Brandes fick Nietzsche flera efterföljare i Skandinavien, framför allt författare. Dit hör August Strindberg, Edith Södergran, Karin Boye, Vilhelm Ekelund, Ellen Key, Ola Hansson och många andra modernister. Han blev likaledes en föregångsman till psykoanalysen genom Sigmund Freuds, Carl Jungs och Alfred Adlers intresse för honom. Den psykoanalytiskt skolade, franske surrealisten André Breton valde ut ett brev som Nietzsche skrev den 6 januari 1889 i Turin till Jacob Burckhardt för sin antologi om svart humor, Anthologie de l'humour noir (1940), ett brev som börjar "När allt kommer omkring skulle jag mycket hellre vara professor i Basel än Gud; men jag har inte vågat dra min privata egoism så långt..."
Bland filosofer fick han sitt stora genombrott i Frankrike på 1960-talet. De tongivande Michel Foucault, Jean-François Lyotard, Jacques Derrida, och Gilles Deleuze och andra poststrukturalister och postmodernister var uttryckligen nietzscheister. Samtidigt uppstod en cynism mot demokrati och rationalitet bland västerlandets tänkare, vilket härleddes från Nietzsche. Nihilismen vad beträffar skönhet, sanning och värden blev allenarådande. Genom den franska filosofins starka ställning internationellt, överfördes sålunda Nietzsches tankar till de flesta länder än en gång.
Kända citat
”Gud är död! Gud förblir död! Och vi har dödat honom.”
Den glada vetenskapen, aforism 125
”Vad som inte dödar honom gör honom starkare.”
Ecce Homo, avsnitt 2
”Ordet ’kristendom’ är redan i sig ett missförstånd – i verkligheten fanns det bara en kristen, och han dog på korset.”
Antikrist, aforism 39
Eftermäle
Asteroiden 7014 Nietzsche är uppkallad efter honom.
Bibliografi
Filologiska verk
Zur Geschichte der Theognideischen Spruchsammlung (1867)
De Laertii Diogenis fontibus (1868/69)
Homer und die klassische Philologie (1869)
Analecta Laertiana (1870)
Das florentinische Tractat über Homer und Hesiod (1870) (Certamen Homeri et Hesiodi)
Filosofiska verk, diktning och självbiografiskt
Fünf Vorreden zu fünf ungeschriebenen Büchern (1872)
Fem företal till fem oskrivna böcker — översättning Jonas Asklund m.fl. (2005)
Die Geburt der Tragödie (1872)
Tragediens födelse — översättning Wilhelm Peterson-Berger (1902)
Tragedins födelse — översättning Martin Tegen och Joachim Retzlaff (2000)
Über Wahrheit und Lüge im außermoralischen Sinn (1872)
Om sanning och lögn i utommoralisk mening — översättning Jonas Asklund m.fl. (2005)
Die Philosophie im tragischen Zeitalter der Griechen (1873)
Filosofin under grekernas tragiska tidsålder — översättning Martin Tegen och Joachim Retzlaff (2000)
Unzeitgemäße Betrachtungen (1873–1876)
Otidsenliga betraktelser I–IV — översättning Jonas Asklund m.fl. (2005)
David Strauß, der Bekenner und der Schriftsteller (1873)
Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben (1874)
Historien och livet: en otidsenlig betraktelse — översättning Alf Ahlberg (1924)
Om historiens nytta och skada: en otidsenlig betraktelse — översättning Alf W. Johansson (1998)
Schopenhauer als Erzieher (1874)
Schopenhauer såsom uppfostrare — översättning Richard Hejll (1925)
Richard Wagner in Bayreuth (1876)
Menschliches, Allzumenschliches – Ein Buch für freie Geister (1878–1880)
Mänskligt, alltförmänskligt: en bok för fria andar — översättning Lars Bjurman (2000)
Morgenröte – Gedanken über die moralischen Vorurteile (1881)
Morgonrodnad: tankar om de moraliska fördomarna — översättning Peter Handberg (2001)
Idyllen aus Messina (1882)
Die fröhliche Wissenschaft (”la gaya scienza”) (1882)
Den glada vetenskapen — översättning Carl-Henning Wijkmark (1987)
Den glada vetenskapen: ”la gaya scienza” — översättning Carl-Henning Wijkmark; tolkning av rim och dikter av Peter Handberg och Hans Ruin (2008)
Also sprach Zarathustra – Ein Buch für Alle und Keinen (1883–1885)
Sålunda talade Zarathustra: en bok för alla och ingen — översättning Albert Eriksson (1897)
Sålunda talade Zarathustra: en bok för alla och ingen — bearbetad av Wilhelm Peterson-Berger (1913)
Så talade Zarathustra: en bok för alla och ingen — översättning Wilhelm Peterson-Berger (1930)
Så talade Zarathustra: en bok för alla och ingen — översättning Tage Thiel; med företal av John Landquist (1950)
Sålunda talade Zarathustra: en bok för alla och för ingen; Sju sällsamheter: dikter — översättning Tage Thiel (1970)
Så talade Zarathustra: en bok för alla och ingen — översättning Nikanor Teratologen (2007)
Jenseits von Gut und Böse – Vorspiel einer Philosophie der Zukunft (1886)
Bortom godt och ondt — översättning Ernest Thiel (1904)
Bortom gott och ont: förspel till en framtidens filosofi — översättning Lars Holger Holm (2002)
Zur Genealogie der Moral – Eine Streitschrift (1887)
Till moralens genealogi: en stridsskrift — översättning Ernest Thiel (1905)
Till moralens genealogi — översättning Olof Rabenius (1917)
Om moralens härstamning: en stridsskrift — översättning Jan Sjögren (1965)
Till moralens genealogi: en stridsskrift — översättning Peter Handberg (2002)
Der Fall Wagner – Ein Musikanten-Problem (1888)
Fallet Wagner: Nietzsche contra Wagner — översättning Albert Eriksson (1898)
Fallet Wagner — översättning Ingemar Johansson (1992)
Dionysos-Dithyramben (1889)
Dionysos-dityramber — översättning Johan Flemberg och Peter Handberg (2013)
Götzen-Dämmerung oder Wie man mit dem Hammer philosophiert (1889)
Afgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren — översättning Ernest Thiel (1906)
Antikrist; Hammaren talar — svensk tolkning och urval av Tage Thiel (1971)
Avgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren — översättning Thomas H. Brobjer (2013)
Der Antichrist – Fluch auf das Christentum (1895)
Antikrist: försök till en kritik af kristendomen — översättning Albert Eriksson (1899)
Antikrist; Hammaren talar — svensk tolkning och urval av Tage Thiel (1971)
Antikrist — översättning Thomas H. Brobjer (2013)
Nietzsche contra Wagner (1895)
Nietzsche kontra Wagner: ur en psykologs akter — översättning Thomas H. Brobjer m.fl. (2013)
Ecce Homo – Wie man wird, was man ist (1908)
Ecce homo — anonym översättning (1923)
Ecce homo: hur man blir den man är — översättning Jim Jakobsson (2013)
Svenska urvalsvolymer m.m.
Prins Fågelfri: dikter — fritt och ofritt återgivna av Albert Eriksson (1901)
En brevväxling mellan Nietzsche och Strindberg — utgiven av Karl Strecker, anonym översättning (1912)
Så sjöng Zarathustra: dikter och fragment — i tolkning av Tage Thiel; med företal av John Landquist (1951)
Nietzsche — i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark (1966)
Efterlämnade skrifter 1872–1875 — översättning Jonas Asklund m.fl. (2005)
Musik (urval)
Manfred-Meditation (1872) — till Manfred av Lord Byron
Hymnus an die Freundschaft (1874)
Gebet an das Leben (1882)
Hymnus an das Leben (1887)
Källor
[1] i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
Carl-Göran Ekerwald, Nietzsche – liv och tankesätt, Stockholm 1993
Gunnar Eriksson och Tore Frängsmyr, Idéhistoriens huvudlinjer, Stockholm 2004
Filosofilexikonet, red. P. Lübcke, Stockholm 1988
”FriedrichNietzsche.de”. 10 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071010135736/http://www.friedrichnietzsche.de/. Läst 16 oktober 2007.
Friedrich Nietzsche:
Så talade Zarathustra, tolkning Wilhelm Peterson-Berger, övers. Albert Eriksson, Stockholm 1982
Om moralens härstamning, övers. och förord av Victor Svanberg, Stockholm 1965
Oskar Pettersson: Viljefilosofer, Idéhistoria A, moment 3, Uppsala universitet, 2003, läst 16 oktober 2007
Bertrand Russell, Västerlandets visdom, Stockholm 1959
Stanford Encyclopedia of Philosophy, läst 16 oktober 2007
Svend Erik Stybe, Idéhistorie: Vor kulturs idéer og tanker i historisk perspektiv, Köpenhamn 1996
Bibliografin från tyska Wikipedia
Mirjam Tapper, Den blonda besten hos Nietzsche – Lou Salomé, Mita Bokförlag 2008
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Friedrich Nietzsche.
Friedrich Nietzsche hos Litteraturbanken
Nietzsche Source: Sämtliche Werke, kritische Ausgabe, hg. von Colli/Montinari – Digitale Faksimile Gesamtausgabe des Nachlasses
Verk av Friedrich Nietzsche på Zeno.org (tyska)
Friedrich Nietzsche i Libris
The Antichrist