H.S. Nyberg

Henrik Samuel Nyberg, känd som H.S. Nyberg, född 28 december 1889 i Söderbärke socken, död 9 februari 1974 i Uppsala, var en svensk orientalist, religionshistoriker och språkvetare samt ledamot av Svenska Akademien.

Nyberg var professor i semitiska språk vid Uppsala universitet 1931–1956. Efter studier i Uppsala och Kairo utvecklades han till en internationellt ledande filolog, religionshistoriker och orientalist. Han gjorde banbrytande insatser bland annat inom forskning på det medelpersiska språket. Under ett långt forskarliv ägnade han sig åt vetenskapliga studier i olika religioner och deras historia och litteratur: judendomen, kristendomen, islam, manikeismen och zoroastrismen. Han förblev dock hela livet praktiserande kyrkokristen med en grundläggande personlig acceptans av det kristna trosinnehållet och engagerades i Svenska kyrkans diskussion om ny psalmbok och ny bibelöversättning, och han var en period ledamot av kyrkomötet. Före och under andra världskriget intog han en klar antinazistisk hållning.

Biografi

Henrik Samuel Nyberg var son till Anders Nyberg och hustrun Ida Jansson, ett av nio barn. Han föddes och var uppväxt i Söderbärke socken, i södra Dalarna, där fadern var komminister. Tills att han var fjorton undervisades han enbart av fadern. 1907 tog han mogenhetsexamen vid Västerås högre allmänna läroverk, och arbetade därefter ett år som informator.

1908 skrev han in sig vid Uppsala universitet, där han kom att upptäcka orientaliska språk: fängslad av arabiska, kom han kvickt också att studera hebreiska, grekiska, latin och sanskrit. Bland lärarna var de komparativa språkforskarna Olof Danielsson, Karl Zetterstéen och Ferdinand Johansson, samt också historikern Harald Hjärne. Särskilt den filologiskt-orienterade orientalisten Zetterstéen gav honom uppmuntran och hjälpte honom längs vägen, och liksom Zetterstéen kom Nyberg att profilera sig som mångsidig och mångspråkig.

1919 disputerade han med "Kleinere Schriften des Ibn al-ʻArabī" och blev en docent i semitiska språk. I texten uppvisade Nyberg inte bara ett filologiskt intresse i språket, utan också i islamisk idéhistoria, där han vill göra gällande att Ibn 'Arabi i de tre texter han behandlar vill synkretisera idéer från såväl nyplatonister, gnostiker som judiska och kristna tänkare i sin islamska mystiken: dock ville han också avvisa möjliga indiska influenser.

Det följande årtiondet bedrev han fortsatt studier i arabiska handskrifter och arabiskt språk, i framför allt Berlin och Paris: 1924-1925 genomförde han sin första studieresa till Kairo, den första studieresan utanför Europa.

Under 1920-talet och särskilt i Paris kom han också att profilera sig i iranistik, inte bara studiet i de iranska språken utan också i iransk religion, de områden han kom att bli känd för internationellt som vetenskapsman. Flera gånger kom han att i Paris föreläsa om zoroastrismen. Bland hans mer framträdande iranistikverk är hans Hilfsbuch des Pehlevi (1-2, 1928–1931; utvidgad engelsk utgåva 1969–1974), Manual of Pahlavi (1964) särskilt förberedd för att kunna användas av engelsktalande zoroaster, och Irans forntida religioner (1937, ny uppl 1966). Nybergs språk- och religionsvetenskapliga arbeten utgavs postumt 1975 i serien "Acta Iranica" vid universitetet i Leiden i fyra 500-sidiga volymer med titeln Monumentum H.S. Nyberg.

1931 kom han att inneha professuren i semitiska språk i Uppsala, och ersatte sin gamla lärare Karl Vilhelm Zetterstéen, som hållit den sedan 1904; Nyberg kom själv att inneha den till 1956.

Från mitten av 1930-talet kom han också som hebraist att engagera sig i den bibliska textkritiken; Nyberg vände sig mot den då rådan teorin att den hebreiska bibeltexten sammanställts från många fragment av en redaktör (Fyrkällsteorin), och påstod att en muntlig tradition låg i grunden, och att den masoretiska texten var mycket mer pålitlig än allmänt ansedd. Han spekulerade också att texterna vittnade om en ditintills okänd gud 'Al; detta har inte stötts av någon senare forskning, men hans argument för den masoretiska texten har däremot blivit vanliga. Hans hebreiska grammatik från 1952 är mycket använd och berömd, och utkom i en ny utgåva 1972, en engelsk översättning är under arbete av professor Mats Eskhult.

I det offentliga kom Nyberg också att profilera sig som islam- och Mellanösternkännare; bland annat föreläste han för svenska affärsmän hur de skulle göra affärer i arabvärlden, och kommenterade på dagsaktuella Mellanösternämnen. Han var allmänt aktiv och engagerad i samhällspolitik: han motsatte sig både kommunismen och nazismen, engagerade sig som försvarsvänlig och för Finlands sak under kriget.

1948 ersatte han Henrik Schück på stol 3 i Svenska Akademien och gav inträdestalet om företrädaren Henrik Schück.

Nyberg var mycket omtalad för sina unikt omfattande språkkunskaper; han kunde (minst) 28 språk. Förutom sitt modersmål behärskade han mycket väl i tal och skrift tyska, franska, engelska och egyptisk arabiska. Han kunde skriva, läsa och tala spanska, italienska, ryska, polska, litauiska och finska. Han kunde felfritt skriva och läsa latin, klassisk grekiska, hebreiska, klassisk arabiska, och läsa och skriva arameiska, syriska och etiopiska; nypersiska, medelpersiska, fornpersiska, avestiska, mandeiska, armeniska och georgiska samt turkiska och sanskrit. Han kunde också begripa kurdiska, balochi, urdu och bengaliska. Trots sitt livslånga intresse för det forntida Iran fick han först på 1950-talet tillfälle att besöka landet.

Nyberg hade många framstående studenter i iranistik, däribland Geo Widengren, Stig Wikander, Sven S. Hartman och Bo Utas.

Uppdrag och föreningar

Nyberg blev ledamot av Svenska Akademien 1948, där han innehade stol 3. Han var även ledamot av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala 1934, Vitterhetsakademien 1935, Nathan Söderblom-sällskapet 1940, Vetenskapsakademien 1943, Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala 1954, Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab 1940, Egypt Academy of the Arabic Language 1948, Iraq Academy 1960 samt ytterligare flera utländska vetenskapliga sällskap. Han var ordförande i styrelsen för Svenska teologiska institutet i Jerusalem 1954–1971. Han var hedersledamot i Sveriges Advokatsamfund 1938, i Royal Asiatic Society 1946, Han var också guvernör i Rotary och 1916–1917 ordförande för föreningen Heimdal.

Familj

Nyberg var son till komminister Anders Fredrik Nyberg och Ida Jansson. Själv skrev han sig alltid endast med initialerna H.S. Nyberg, och det är under detta namn han blivit känd.

Han var gift första gången från 1920 med folkskolläraren Fanny Hasselberg (1894–1947), dotter till prästen och författaren Carl Hasselberg och Olga Arbman. Nyberg hade 1907 varit informator i hemmet. Tillsammans fick de barnen Ingegerd 1921, Lars 1923, Sigrid 1928, Tore 1931 och Gunnar 1936. Dottern Ingegerd var lärare, präst och författare; hon var gift med språkforskaren Sigurd Fries. Dottern Sigrid kom att skriva hans biografi och fullfölja hans engagerade intresse för Främre Orienten. Sonen Tore blev historiker och har som sådan varit verksam vid Syddansk Universitet i Odense.

Andra gången gifte han sig 1950 med Ingegerd Duske (1912–1953), dotter till köpmannen Karl Alfred Duske och Anna Maria Pehrsson, samt tidigare gift med landsfiskalen Ragnar Alexius Lindow.

H.S. Nyberg

Biografi

Uppdrag och föreningar

Familj

Bibliografi

Tryckta källor

Noter

Vidare läsning

Externa länkar