Information från Wikipedia
Karin Sofia Järrel, född Engdahl 26 maj 1900 på Kungsholmen i Stockholm, död 2 maj 1976 i Stockholm, var en svensk sångerska, skådespelerska och författare. Hon var under karriären mest känd under artistnamnet Karin Juel, efter ett av hennes äktenskap.
Författaren Karin Juel skrev ett antal underhållningsromaner, där sociala motiv kombinerades med romantik. Som vissångerska blev hon närmast folkkär via tolkningar av bland andra Martin Kochs visor och särskilt aktiv i radiomediet. Hon var jämte Margareta Kjellberg den första kvinnan i Samfundet Visans Vänner.
Biografi
Bakgrund och inspiration
Juel föddes 1900 i Stockholm, som dotter till Hulda Karlsson (1874–1957). Hennes mor var ensamstående och fadern okänd. Hon kom mycket tidigt till ett fosterhem i Jönköping där hon växte upp hos det barnlösa paret grosshandlare Bror Engdahl (1862–1936) och hans hustru Edla Petersson (1860–1931). Den unga Karins utbildning inskränkte sig till folkskola.
Genom att hennes fostermor var moster till författaren Martin Koch kom Juel tidigt i kontakt med litteraturen. Koch var en av de första betydande arbetarskildrarna i Sverige med bland annat romanen Guds vackra värld från 1916. När Koch var julgäst hos familjen 1912 gjorde han omedelbart starkt intryck på både Karin Juel och på familjens barnflicka Signe Holmén som några år senare kom att bli Martin Kochs hustru. Juel mindes senare att det var första gången hon ”fick en aning om vad vuxenförälskelse och kärlek kunde vara”.
Karriär som sångerska
Kusinen Martin Koch skrev även visor vilka Juel redan som barn inspirerades av. I början av 1930-talet debuterade hon med två av hans visor, ”Lyckan” och ”Blomman”. Hennes varma och innerliga röst gjorde genast succé och ledde till grammofoninspelningar och ett stort genombrott i radio. Från 1930-talet och fram till 1990-talet kom hennes otaliga inspelningar av visor att ges ut på stenkakor, LP-skivor och CD-samlingsskivor. Hennes insjungna schlagertexter hade stort fokus på kärleken och naturen, med titlar som ”Kärleksbarometern”, ”Ett kärleksbrev”, ”Blommornas visa”, ”En prästkrage i min hand” och ”Rosenrött jag drömmer”.
Juel debuterade 1933 som soloartist med en visafton på Konserthuset. Hon debuterade på grammofon år 1933, då hon ackompanjerad av Sune Waldimirs Orkester sjöng in låten "På Ancora Bar" av Kai Gullmar med text Fritz-Gustaf och kom att bli en av Sveriges första schlagersångerskor. 1934–1937 var hon engagerad vid Blancheteatern och gästspelade hos Karl Gerhard vid Stora Teatern, Göteborg 1938 och 1939.
Juel kom att turnera i de nordiska länderna och medverka i en rad radioinspelningar, ofta med Sune Waldimirs orkester. Hon medverkade också i bland annat Karl Gerhards revyer och mellan 1935 och 1961 i flera filmer.
Författarskap
Underhållningsböcker
Som författare gav Juel ut underhållningsromaner och en rad översättningar av liknande slag från både danska, norska och engelska. Det egna författarskapet omfattade ett tjugotal romaner, utgivna mellan 1933 och 1975. Böckerna förenade ofta sociala motiv med romantiserande drag i titlar som Att söka lyckan (1958), Vem är det jag älskar? (1967), Den stora kärleken (1967) och Mitt möte med det övernaturliga (1972). Flera av hennes romaner översattes till norska, danska och nederländska.
I några av sina böcker tog Juel upp utanförskap och en ”vi och dom”-problematik, exempelvis i Tre fäder (1942) där hon beskriver hur Arne mobbas av de andra barnen eftersom han är fosterbarn. Han får stöd av Tora som också växt upp i ett fosterhem. De vet båda två att det inte är dem det är fel på, utan på den oförstående omgivningen.
Politiskt skrivande
Karin Juel kunde också skriva långt mer bitande texter med politiska ställningstaganden, men då under pseudonymen "Katherine van Goeben". En bok skriven under pseudonym utgavs 1945 med titeln Ekot av ett skott. I boken mördar en mor sin vuxne son som kommit i händerna på en förkastlig ideologi. Denna nämns aldrig vid namn, men i sammanhanget är det ändå tydligt att ideologin ska förstås som nazismen. Mördarens kön var ett radikalt grepp av Juel då det destabiliserade den gängse bilden av våld i förhållande till maskulinitet och femininitet. Hennes bok räknas enligt genusvetaren Kristina Järvstad till den kvinnliga beredskapslitteraturen under 1940-talet, där även namn som Marika Stiernstedt och Dagmar Edqvist ingår. Boken innebar en kraftig markering mot nazismen, så markant att Karin Juel fick motta hotelsebrev när det blev känt att hon var författaren. Ända in på 1960-talet förekom det att hakkors målades vid ingången till hennes villa i Äppelviken i Bromma.
Juels politiska ställningstagande hade sin grund i umgänget med Martin Koch och Signe Holmén, vilka 1928 som gifta flyttat in i Lagmansgården i Hedemora. Gården utvecklades snart till ett kulturcentrum där den politiska medvetenheten var mycket hög och där en klar front redan i början av 1930-talet bildades mot den framväxande nazismen. Juel ska också under den tyska ockupationen av Danmark ha gjort antinazistiska framträdanden i det landet. Hon var även en förkämpe för homosexuellas rättigheter i en tid då ämnet var tabubelagt.
Senare liv
Under 1950- och 1960-talen nådde Karin Juel ut till en allt större publik genom sina frågespalter i tidningen Allers, med rådgivning kring samlevnadsfrågor. Genom radion fick hon även den egna programserien Karin spelar för husmödrarna, ett för sin tid ovanligt öppet och pedagogiskt radioprogram i uppläggning och innehåll. Den nära kontakten med lyssnarna visade sig också i att hon 14 gånger var programledare för Det ska vi fira.
1976 lades Juel på sjukhus, och hon anade att slutet nalkades. Hon fick då besök av trubaduren och visdiktaren Mats Paulson som nyligen gjort läsarsången ”Gyllne morgon” populär med en skivinspelning. Juel såg enligt Paulson ”på mig med ett milt leende när hon sa: Tror du det blir en gyllne morgon för mig snart?”
Karin Juel avled 1976 i Stockholm efter en tids sjukdom. Hon gravsattes på Bergs kyrkogård i Jämtland, där hon ägt ett fritidshus vid foten av Hoverberget. Hon hade tillbringat sina somrar där under 35 års tid.
Privatliv
Karin Juel gifte och skilde sig tre gånger under sitt liv. Vid 20 års ålder ingick hon äktenskap med Holger Dahlman (1894–1959). De skilde sig fem år senare, och hon gifte då om sig med översten och sångaren Niels Juel med vilken hon började uppträda på visaftnar. Efter nio års äktenskap skilde de sig 1934.
Tre år senare gifte hon sig en tredje gång, nu med skådespelaren Stig Järrel, ett äktenskap som ledde till skilsmässa 1948. Hon fick en son, Bengt Järrel, i det första äktenskapet, och en dotter i det andra, Inger Juel. Han skulle med tiden komma att bli regissör och hon skådespelare; Ingers dotter Thérèse Juel skolades också i scen och musik av sin mormor Karin. Vid giftet med Stig Järrel tog Karin Juel hans efternamn, men Karin Juel var hennes officiella artistnamn.
Produktioner
Filmografi
1935 – Ungkarlspappan
1946 – Vi ha hört …
1961 – Pojken i trädet
Teater
Roller
Romaner
Prostens dotter (Lindblad, 1933)
Dansk översättning: Provstens Datter (1935)
Nederländsk översättning: De dochter van den proost (1943)
Jordens famn: roman (Bonnier, 1934)
Dansk översättning: Jordens Favn (1936)
Stammen och grenarna: en familjehistoria (Bonnier, 1940)
Dansk översättning: Stammen og Grenene (1943)
Tre fäder: roman (Bonnier, 1942)
Ekot av ett skott (Norstedt, 1945) (under pseud. Kathrine van Goeben)
I anden fattig (Norstedt, 1948)
Norsk översättning: Fattig i ånden (1949)
Dansk översättning: Pigen med det glade Hjerte (1949)
Att söka lyckan (Wahlström & Widstrand, 1958)
Tillbaka till livet (B. Wahlström, 1965)
Vem är det jag älskar? (Kometförlaget, 1967)
Så har ödet bestämt (Kometförlaget, 1967)
Norsk översättning: Det har skjebnen bestemt (1977)
Den stora kärleken (Kometförlaget, 1967)
På dunkla vägar (Kometförlaget, 1967)
Känn att du lever (Kometförlaget, 1967)
Irina (Kometförlaget, 1967)
Flickan från fjärran (Kometförlaget, 1967)
Norsk översättning: Hun ga ham livet (1979)
Att en gång älska (Kometförlaget, 1967)
Mitt möte med det övernaturliga (1972)
Löftet (Askild & Kärnekull, 1973)
Norsk översättning: Løftet (1974)
Tillbaka till livet (B. Wahlström, 1975)
Dansk översättning: Tilbage til livet (1975)
Översättningar
Bodil Forsberg (pseudonym för Erling Poulsen): Flickan i spegeln (Den hvide brud) (B. Wahlström, 1964)
Bodil Forsberg (pseud. för Erling Poulsen): Jonna (Jonna) (B. Wahlström, 1964)
Erling Poulsen: Den lilla flyktingen (Den lille flygtning) (B. Wahlström, 1964?)
Bodil Forsberg (pseud. för Erling Poulsen): Regnbågen (Regnbuen) (B. Wahlström, 1964?)
Bodil Forsberg (pseud. för Erling Poulsen): Stackars Susanne (Synd for Susanne) (B. Wahlström, 1964?)
Bodil Forsberg (pseud. för Erling Poulsen): Himlastegen (Giv mig stjernerne) (B. Wahlström, 1967?)
Bodil Forsberg (pseud. för Erling Poulsen): I främmande hus (Sygeplejersken) (B. Wahlström, 1968)
Karl Zumbro: Hennes hemlighet (B. Wahlström, 1968)
Karl Zumbro: Gör henne lycklig (Das Ende vor Augen) (B. Wahlström, 1968?)
Netta Muskett: Skuggan från det förflutna (Misadventure) (Kometförlaget, 1969)
Netta Muskett: På flykt från kärleken (Love in amber) (Kometförlaget, 1969)
Dorothy Quentin: Det svåra beslutet (The little hospital) (Kometförlaget, 1970)
Margurite Lees: Ett fall för doktor Harrow (Nursing auxiliary) (Kometförlaget, 1970)
Dorothy Eden: I väntan på Willa (Waiting for Willa) (B. Wahlström, 1977)
Netta Muskett: I Afrikas hetta (Flame of the forest) (B. Wahlström, 1960-tal?)
Musikinspelningar - LP och CD
Att älska i vårens tid. LP. Cupol. 1972.
Lyckan : 22 originalinspelningar 1934−1946. CD. Ancha. 2001
Svenska sångfavoriter. [Inspelad 1933−1945]. CD. Odeon. 2005.
Visans gyllene tid, utgiven av Samfundet för visforskning. Sundbyberg. Four Leaf Clover, 2005. (en bland många medverkande)
Kommentarer
Vidare läsning
Liliedahl, Karleric, Karin Juel : en diskografi. Trelleborg: förf., 1972.
Externa länkar
Karin Juel på 78-varvare
Karin Juel på Libris
Karin Juel på Svensk Filmdatabas
Karin Juel på Internet Movie Database (engelska)
Karin Juel på Discogs