Lasse Lucidor

Lars Johansson, med författarnamnet Lucidor född 6 oktober 1638 i Stockholm, död 12 augusti 1674 i Stockholm, var en svensk författare, poet och vissångare. Han är känd för sin burleska och originella barockdiktning. Under sin livstid verkade han främst som tillfällighetsdiktare men har efter sin död uppnått större erkännande, bland annat genom diktsamlingen Helicons blomster (1689), som samlar många av hans verk.

Lucidor levde ett kringflackande liv och studerade i Tyskland innan han återvände till Sverige, där han arbetade som språkmästare och översättare. Han var en omstridd person, och 1669 fängslades han efter att ha skrivit en satirisk bröllopsdikt om Conrad Gyllenstierna, vilket bidragit till hans eftermäle som en fri och trotsig poet. Han avled i Gamla stan i Stockholm efter ett urartat kroggräl.

Utöver sina världsliga visor skrev Lucidor också andliga sånger, varav tre finns med i 1819 års psalmbok och en, Herre Gud, för dig jag klagar, även i 1986 års psalmbok. Hans dikter har senare blivit tonsatta av moderna trubadurer och kompositörer, bland andra Ulf Bagge och Martin Bagge.

Biografi

Lucidor levde ett kort och stormigt liv. Han växte upp i ett välbärgat och respekterat hem men blev tidigt föräldralös, då båda föräldrarna var borta redan 1650. Han uppfostrades därefter i Pommern hos morfadern tillsammans med sina två äldre systrar och två yngre bröder. Deras äldsta syster var då redan gift. Fadern, Johan Erichsson, hade varit kapten och skeppslöjtnant. Modern Kristin Larsdotters far var den adlade amirallöjtnanten Lars Strusshielm, som ansvarade för ett skeppsvarv på halvön Kaseburg / Karsíbor nära Świnoujście. Även farmodern Margareta Nilsdotter var skeppsbyggare och hade lett slutförandet av Regalskeppet Vasa.

Efter morfaderns död 1654 övertogs beskyddarrollen formellt av den svenske generalguvernören av Pommern Carl Gustaf Wrangel, men i praktiken av Joachim Edling tillsammans med postmästaren Jöns Olsson. Sedermera gifte sig poetens syster Maria med tjänstemannen Lars Assarsson, som därefter övertog ansvaret för hennes minderåriga bröder. Syskonen fick troligen pengar från sitt fadersarv, men fastän de hoppades ärva sin morfar med, skulle det visa sig att pengarna förskingrats av Edling.

Lucidor utbildade sig vid universiteten i Greifswald från hösten 1655 och därefter i Leipzig från 1659. Han var då inblandad i flera oroligheter och utpekades som en av ledarna för ett stort studentupplopp i Leipzig 1659, vilket gjorde att han förvisades från universitetet på två år. Han reste 1661 till Frankrike för att studera språk, men brist på pengar tvingade honom att återvända till 1662 Sverige och systern i Borgholm. Därifrån tog han sig till Malmö, troligen i hopp om att få någon tjänst i staden som höll på att omvandlas till att bli en befäst gränsstad efter att nyligen ha tillfallit Sverige. År 1664 tog han sig till Stockholm, men tycks ha haft svårt att få en tjänst, vad det verkar som en följd av blygsel inför sin bror Erik, som två gånger dömts till tukthus för stöld. Denne lyckades dock släkten få ivägskeppad på ett skepp som till Ostindien, där den yngre brodern Olof redan befann sig.

År 1667 förefaller han ha lämnat Stockholm och Sverige tillsammans med ett teatersällskap. En av ledarna för detta hade studerat i Leipzig samtidigt som Lucidor och de kan ha varit bekanta sedan tidigare. Året efter återvände han till landet, och arbetade som språklärare i Uppsala. Olof Rudbeck skrev till Magnus Gabriel De la Gardie och utbad sig om att Lasse Johansson måtte få tillträda tjänsten som språkmästare vid Uppsala universitet, och framhöll att han talade latin, franska, engelska och tyska. Det är först nu som Lucidor börjar publicera tillfällesdikter, möjligen i syfte att bättra på chansen att få tjänsten; av en begravningsdikt från 1669 framgår att han dessutom behärskade holländska och italienska.

Den 18 november 1669 stod Conrad Gyllenstiernas bröllop med Märta Christina Ulfsparre. Lucidor hade tidigare under året lämnat en bröllopsdikt till Christopher Gyllenstiernas bröllop med Gustava Johanna Oxenstierna, och belönats för denna. Nu skrev han en fortsättning, Giljare Kvaal, som inte alls togs väl emot: Conrad Gyllenstierna anklagade honom för ärekränkning och för att oombedd ha skrivit en bröllopsdikt (vilket hade förbjudits i förordningar från 1664 och 1668) och fick honom fängslad. I första instans friades Lucidor från anklagelsen om att ha uppsåtligen smädat brudparet, men fälldes för att ha brutit mot förbjudet mot oombedda bröllopsskrifter. . Domen överklagades dock, och i väntan på dom i Svea hovrätt satt Lucidor fortsatt fängslad. Svea hovrätt fastslog den tidigare domen, och höll den långa tiden i fängelse som straff nog.

Lasse Lucidor slutade sitt liv i Stockholm som bröllops- och begravningspoet. Han tyckte att det var tokot at sälja sin frihet för några hundrad riksdaler om året, och han levde som han lärde.

På kvällen den 12 augusti 1674 besökte Lasse Lucidor krogen Källaren Fimmelstång på Kindstugatan 14 i Gamla stan, Stockholm. Han var i sällskap med en kapten Bohm, en vicehäradshövding Furubom samt löjtnant Arvid Christian Storm (som var stamfar till den norske konstnären Edvard Munch). Man beställde in vin och mumma, och snart uppstod fullt kroggräl. Lucidor var på dåligt humör, "drev med värden åtskilliga äventyr", knäppte honom på näsan och for ut i hotfulla ord. När Storm reste sig och ville skåla med Lucidor vägrade poeten besvara skålen. Detta gav upphov till en strid med värjor. Efter ett kort handgemäng föll Lucidor baklänges i spisen med Storm över sig. Furubom skiljde dem åt. Med orden "Jag är stucken" vacklade Lucidor fram till bordet och avled inne på krogen av sina skador.

På Maria Magdalena kyrkogård står en minnessten för Lasse Lucidor. Han begravdes i en omärkt fattiggrav i norra änden av kyrkogården, vilken schaktades bort när Hornsgatan breddades 1901. Troligen åkte Lucidors kvarlevor med jordlassen och hamnade som fyllning i Tantolunden. Hans lösöre värderades till sammanlagt 99 riksdaler. Av dessa stod en liten boksamling för en tredjedel av värdet, en pallasch samt en liten bössa för ytterligare en tredjedel, och resten av diverse kläder och ett par renhudar, men inga husgeråd. Han hade dock heller inga skulder.

Författarskap

SKulle Jag sörja då wore Jag tokot,
Fast än thet ginge mig aldrig så slätt,
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;
All Werlden älskar Ju hwad som är brokot,
Mången mått liwa som eij äter skrätt.
Döden gör mig icke häpen,
ändock han är faselig.
Ty han är af Christus dräpen
och kan icke skada mig
Domen fruktar jag wäl stort,
efter jag har illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min broder Jesus dömer.
...Jesus hjälper utur nöden
uti lifwet som i döden.

Symbolvärdet i att en diktare sätts i fängelse för vad han skrivit är stort och delvis baserat på denna händelse har eftervärlden kommit att uppfatta honom som en tidig representant för den frie poeten, som skriver efter sitt hjärta i stället för på beställning. Nils Ferlin har hyllat Lucidor i dikten och sången På källaren Fimmelstången, där löjtnant Storm – den person som senare dödade Lucidor i duell – hånar Lucidor och kallar hans dikter för strunt. Torbjörn Säfve har med inspiration från Lucidors liv skrivit en roman med samma titel som Lucidors mest kända visa Skulle jag sörja då vore jag tokot. Den första strofen lyder:

Dikten finns även parafraserad av Gustaf Fröding i Ett Helicons blomster.

Musiken till Lucidors psalmer och visor tecknades aldrig ned och bevarades. De tre andliga visorna "Herre Gud för tigh jag klagar", som återfinns även i 1986 års psalmbok, samt "O Syndig Man" och "O Ewigheet" utgör undantag, eftersom de togs in i 1695 års psalmbok (melodierna till dem trycktes i koralboken 1697). "Herre Gud för dig jag klagar" speglar Lucidors kristna livshållning på ett tydligt sätt med dess motsättning mellan livet som det blev och som det borde vara och hur det rättas till. Det talas om hur han "ryser i märgen när min uselhet jag ser" och så vidare. Sedan "samvetet mig väcker och jag ångrar mina fel" kommer de centrala slutverserna:

Utsikterna till att ett manuskript med melodierna till Lucidors visor skulle kunna återfinnas måste för övrigt betecknas som helt obefintliga. I Helicons blomster 1689, det första trycket där visorna ingår, fanns inga melodier. Det var över huvud taget ovanligt att man kostade på nottryck i vissamlingar från 1600-talet. Man gjorde heller inte någon tydlig åtskillnad mellan andliga och världsliga melodier. Samma melodi kunde alltså förekomma såväl i kyrkan som på krogen. För att lösa problemet kan man som Ulf Bagge med flera tonsätta dikterna. En annan väg har bland annat Martin Bagge gått – ett rekonstruktionsförsök genom att göra en omfattande inventering av såväl andliga som världsliga vismelodier av tysk, dansk, svensk och i någon mån fransk musik. Noterna finns i en nyutgiven bok "Wärldslige och Andelige Wisor". Även Bernt Malmros med ensemble har rekonstruerat Lucidors visor satta i ett specifikt sammanhang.

Bibliografi i urval

Psalmer

O, Herre Gud, för dig jag klagar (1695 nr 406, 1819 nr 467, 1937 nr 547, 1986 nr 620) text troligen från 1685, senare bearbetad av Haquin Spegel och ytterligare av Johan Olof Wallin och Britt G. Hallqvist
O evighet, din längd mig fast förskräcker (1819 nr 463) översättning av Johannes Rists text.
O Syndig man som säker är och trygger (1819 nr 465) text senare bearbetad av Jesper Swedberg och ytterligare av Wallin

Lucidor finns representerad i 1819 års psalmbok med tre verk (nr 463, 465 och 467) varav ett återfinns i 1986 års psalmbok (nr 620).

Diskografi

Malmros, Bernt & Affetti Musicali – Stockholmskt 1600-tal, (CD/Stockholms läns museum)

Lasse Lucidor

Biografi

Författarskap

Bibliografi i urval

Psalmer

Diskografi

Se även

Referenser

Vidare läsning

Externa länkar