Information från Wikipedia
Lasse Erik Pöysti, född 24 januari 1927 i Sordavala i Viborgs län (i nuvarande Ryssland), död 5 april 2019 i Helsingfors, var en finländsk skådespelare, regissör och teaterchef. Han är framför allt känd som Mumintrollet i TV-serien om mumintrollen (1969–1970) och som barnfilmsstjärna i serien om Familjen Suominen på 1940-talet. Han var chef för Kungliga Dramatiska teatern 1981–1985 och tilldelades det finländska filmpriset Jussi sju gånger.
Biografi
Tidiga år
Pöystis föräldrar var avdelningschefen Eino Tauno Pöysti och Signe Maria Köhler. Han växte upp i en tvåspråkig familj i Sordavala i Östkarelen, där fadern var finskspråkig och modern svenskspråkig. Under vinterkriget evakuerades familjen och bosatte sig slutligen i Helsingfors.
Redan som barn var Pöysti övertygad om att han skulle bli filmstjärna. Sommaren 1940 svarade han på en tidningsannons där filmbolaget Suomen Filmiteollisuus sökte unga skådespelare. Då han inte hörde något från bolaget uppsökte han personligen bolagets verkställande direktör Toivo Särkkä och framförde sin egen version av Walt Disneys Snövit och de sju dvärgarna. Han fick omedelbart göra en provfilmning och valdes bland 250 sökande till rollen som pojken Olli i filmserien om Familjen Suominen.
Han avancerade snabbt till mer eller mindre huvudperson i serien som handlade om en Helsingforsfamilj i övre medelklass och deras öden, mycket tidstypiskt strax innan och under andra världskriget. Han blev student 1945, studerade därefter vid Helsingfors och fortsatte därefter med filmandet. Han var även engagerad vid Finlands nationalteater 1944–1952 och Intimiteatteri 1952–1955. Innan följande halvsekel hade inletts hade han hunnit medverka i ett drygt dussintal filmer.
Vid Finlands nationalteater fick Pöysti tidigt uppmärksammade roller, bland annat som Andreas Blek af Nosen i Shakespeares Trettondagsafton (1949) och i en för sin mimik prisad tolkning av en stum kinesisk pojke i Max Frischs Den kinesiska muren (1949). År 1949 tog han också initiativ till en egen regiinsats: tillsammans med missnöjda unga kollegor repeterade han Federico García Lorcas Den underbara skomakarfrun, som han själv hade översatt från franskan. Föreställningen, omdöpt till Rosen och sylen och översatt från Lorcas spanska original till finska, fick ett mycket gott mottagande.
I början av 1950-talet blev Pöysti engagerad på Lilla Teatern i Helsingfors, där han fick uppträda på svenska. Där träffade han också Birgitta Ulfsson, som blev hans hustru, och med henne fick han två söner, Tom och Erik Pöysti. Makarna skilde sig 1984 men förblev nära vänner.
Genombrott och karriär
Under femtiotalet fortsatte han filmandet och började också med regi. Allt som allt regisserade han 6–7 filmer, men fann det tydligen inte som sitt gebit, för den sista som han regisserade kom 1960. Under denna period blev han särskilt populär som komiker, framför allt i soldatfarser. Bland hans övriga filmroller kan nämnas den sjungande sjömannen i musikalen Det hände i Rio (1951) och en enkel landsortsbo som bekantar sig med storstadslivet i Matti Kassilas film Syndabocken (1957).
Parallellt med filmarbetet var han fortfarande fast engagerad på Lilla Teatern. Teaterns spelår var normalt indelat i två delar: på höstarna satte man upp mer utmanande repertoar som "skakade om den finlandssvenska publiken", medan vårsäsongen dominerades av revyer med politisk satir och dagsaktuellt material, skrivna av teaterns "hovförfattare" Benedict Zilliacus, under signaturen Bez. Vid sidan av detta var han verksam också i det nya mediet television, där han hade ett eget program, Lasse Pöysti show med manus av Bez och den också i en mycket produktiv period varande Henrik Tikkanen.
Pöysti hade redan 1955 varit regissör och hallåman vid Finlands första offentliga TV-sändning, och anställdes 1963 vid TV-teatern där han verkade som skådespelare i fem år. Den viktigaste av dessa TV-roller var titelrollen i August Strindbergs Gustaf III, en rollprestation som lyfts fram som bärande varje gång inspelningen sänts i repris. TV-engagemanget förgrenade sig bland annat till barnprogrammet Pikku Kakkonen ("Lilla tvåan"), där han för en hel generation finländska barn har präglat deras godnattsaga. Utan någon som helst rekvisita fyllde han rutan med sin personlighet.
År 1959 satte Lilla Teatern upp Troll i kulisserna av Tove Jansson, där hon dramatiserade sina Mumintroll. Det kom att prägla Pöystis image för en lång tid framåt, men ledde också till att han blev bekant för den rikssvenska publiken, då han som Mumintrollet gästspelade i Stockholm.
År 1967 tog paret Pöysti över chef- och ägarskapet på Lilla Teatern och hade därmed händerna fulla fram till 1974, då Asko Sarkola tog över. Han var även konstnärsprofessor 1971–1974. Teaterns politiska profil skärptes under Pöystis och Ulfssons ledning, och det blev kutym att hålla diskussionskvällar med publiken efter politiska föreställningar. Därefter var han verksam vid Tammerfors arbetarteater 1974–1981. Filmrollerna fortsatte ännu lika regelbundet liksom hans popularitet på bägge sidor om Östersjön.
Pöysti blev chef för Kungliga Dramatiska teatern 1981. Hans tid i Stockholm präglades av återkommande tvister – om skådespelarnas tjänstledigheter, andelen barnteater i repertoaren och programpolitikens allmänna riktlinjer. Hans ursprungliga idé om en mångårig programsatsning kring en granskning av upplysningstiden fick aldrig riktigt genomslag. Han fick lämna uppdraget 1985 mitt i sin andra tjänsteperiod på grund av allt sämre relationer mellan honom och personalen.
Senare år
Efter chefsperioden på Dramaten återvände Pöysti till skådespeleriet och trappade ned på takten. På 1980-talet separerade han från hustrun: de befann sig oftast på var sin sida om Östersjön, eftersom hon också hade flera uppdrag i Sverige. Till hans stora roller efter Stockholmstiden hör titelrollen i Bertolt Brechts Galileis liv i regi av Ralf Långbacka på Helsingfors stadsteater 1987, huvudrollen i Långbackas Brechtfilmatisering Herr Puntila och hans dräng Matti (1979) samt huvudrollen i Kassilas filmatisering av F. E. Sillanpääs Människolivets ljuvlighet och elände (1988).
Efter fyllda 70 år filmade Pöysti ännu regelbundet, och fullföljde bland annat under 2006 en ambitiös programserie om Finlands president efter kriget, Juho Kusti Paasikivi. Under sin produktiva karriär medverkade han i över sextio filmer och dussintals TV-program. Pöysti var även verksam som översättare och skrev filmmanus. Han översatte pjäser till finska av bland andra Federico García Lorca, Gabriel Arout(en), Jacques Deval(en) och Georges Feydeau.
Lasse Pöysti fick det finländska filmpriset Jussi sju gånger. Han tilldelades Pro Finlandia-medaljen 1969.
Pöysti avled i Helsingfors i april 2019, 92 år gammal.
Filmografi i urval
Roller
Regi
1951 – ... och Helena spelar
1952 – Smugglarserenaden
Manus
1951 – ... och Helena spelar
Teater (ej komplett)
Roller
Regi
Bibliografi
Memoarer i tre delar:
Lasses läroår. 1990. ISBN 91-7964-080-X (Original Lassen Oppivuodet, översättning av Bo Carpelan.)
Fot mot jord. 1991. ISBN 951-50-0533-7 (Original Jalat maahan.)
I lånta kläder. 1992. ISBN 951-50-0578-7 (Original Lainatakki, översättning av Eirik Udd.)
Sortavalasta Pariisiin. 2000. ISBN 9789511169963
Fermaatissa tavataan. Puheenvuoroja musiikista. 2003. ISBN 9789511476337
Senare några samlingsverk med texter från ovanstående, samt några sammanställningar av texter från hans radio- och TV-program.
Externa länkar
”Pöysti, Lasse”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4256-1416928956862
Pöysti, Lasse i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
Lasse Pöysti på Svensk Filmdatabas
Lasse Pöysti på Internet Movie Database (engelska)