Stellan Skarsgård

Stellan John Skarsgård, född 13 juni 1951 i Kristine församling i Göteborg, är en svensk skådespelare.

Biografi

Uppväxt

Stellan Skarsgård föddes den 13 juni 1951 till Gudrun och Jan Skarsgård. Modern var hemmafru och deltidsarbetare på sjukhus medan fadern Jan var mer rastlös och arbetade mest som projektledare. "Han intresserade sig för projekt, men när de väl var igång släppte han dem. Han kunde inte stanna mer än tre år på samma företag. Han menade att om han var kvar längre kunde han inte få högre lön" sade Gudrun om honom. Därav flyttade familjen ofta.

Skarsgård föddes i Göteborg, men redan innan hans första födelsedag flyttade familjen till Totebo i Hjorteds socken i norra Småland och därefter till Kalmar, sedan till Marielund i Funbo socken utanför Uppsala, och sedan till Uppsala. Efter det blev det Klagshamn strax söder om Malmö och därefter Helsingborg.

I skolan var Skarsgård redan i ung ålder språkligt välformulerad och duktig i de ämnen som intresserade honom. I gymnasiet hade han antingen femmor eller ettor i betyg. Skådespelarintresset väcktes tidigt hos Skarsgård och han var engagerad i skolpjäser redan som åttaåring. När han gick i femte klass började han på ABF:s teatercirkel i Malmö och fick vara med i föreställningar i Folkets Park på somrarna. Vid 15 års ålder spelade han roller på Teater 7 i Malmö i pjäser som Pippi Långstrump och Den stora lokomotivjakten. Vid 16 års ålder flyttade Skarsgård hemifrån och studerade vidare i Helsingborg, först vid Olympiaskolan och senare vid Nicolaiskolan.

Skarsgård är sonson till Hjalmar Nilsson, som tyckte sina barn skulle få originellare efternamn och döpte dem därför till Skarsgård vilket härstammar från hans uppväxtort Skärlöv. Skärlöv betyder Skares gård. Skarsgård har också tre syskon; Kettil, Åse och Torkel.

Genombrott med Bombi Bitt

Skarsgårds första professionella roll var som fjortonåring i en uppsättning av Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist på nya äventyr (1964) där han spelade Benka Forsberg på Malmö Stadsteater. Han hade också en roll i Lars Göran Carlsons uppsättning av Marius (1967) då hans bror Kettil såg en annons i tidningen om en filmatisering av Fritiof Nilsson Piratens roman Bombi Bitt och jag där SVT sökte barnskådespelare. Både Kettil och Stellan sökte till rollen. Av 700 ungdomar som sökte stod det till sist mellan Stellan och en pojke som regissören Bengt Lagerkvist tyckte hade det perfekta utseendet för rollen som Bombi Bitt. Efter några dagars betänketid gav han till slut Stellan rollen eftersom han var den bättre skådespelaren. "Redan då var han en påfallande klar och intellektuell skådespelare. Han var på något sätt proffs redan direkt, och ingen av de andra, äldre och mer erfarna, aktörerna var överlägsna mot honom" sade Lagerkvist om Skarsgård i en senare intervju.

Inspelningarna skedde i Kivik tillsammans med de erfarna skådespelarna Tor Isedal, Margaretha Krook, Gudrun Brost, Toivo Pawlo och Åke Fridell vilket torde ha varit en bra skola för Skarsgård. Men den sjuttonåriga Stellan har uttryckt att han inte var särskilt nervös inför skådespelarna eller kameran och var mer intresserad av utrustningen. Trots att serien spelades in i svartvitt sminkades Skarsgård solbränd, smutsig och rödhårig. När premiäravsnittet visades hamnade brodern Torkel i en bilolycka och familjen Skarsgård kunde inte uppskatta serien förrän en vecka senare när brodern återhämtat sig. Serien blev inte särskilt väl mottagen bland kritiker och kontroversiell då den tonåriga karaktären Bombi Bitt svär, röker och dricker sprit. I Norge pratades det om att förbjuda serien. För Skarsgård blev genombrottet ett faktum då han blev känd över en natt och en tonårsidol samt en sexsymbol. "Det var som att bli en rockstjärna. Jag blev inbjuden till varuhus där jag skulle sitta och signera Piratens bok, och det blev närmast upplopp med tusentals tjejer som välte diskar" har Skarsgård berättat i en intervju. Han skulle också kallas för Stellan "Bombi Bitt" Skarsgård i pressen i nära 10 år.

Skarsgård följde upp succén med en roll i Alla har trädgård (1969) på Malmö Stadsteater. Skarsgård hoppade därefter av gymnasiet utan att ta examen och flyttade till Stockholm. Han ville bort från Helsingborg, en stad han inte trivdes i. Att det just blev Stockholm berodde mestadels på en flicka. Bengt Lagerkvist ordnade en liten roll till honom i en uppsättning av Magnetisörens femte vinter. Han fick snabbt därefter en roll i en uppsättning av Svejk i andra världskriget (1970) på Uppsala Stadsteater. I den spelade Palle Granditsky Hitler och Anders Nyström i titelrollen. Skarsgård sökte därefter, nyss fyllda 18, till Scenskolan i Stockholm men blev inte antagen. Men när han spelade upp sitt scenprov för regissören Johan Bergenstråhle ledde det ändå till två mindre roller i dennes uppsättning av Minns du den stad (1970) på Stockholms Stadsteater. Arbetena på Stadsteatern fortsatte med Storklas och Lillklas (1971) och De vilda svanarna (1971). Han blev sedan erbjuden arbete på Kungliga Dramatiska Teatern av sin gamla kollega från Helsingborg, Lars Göran Carlsson. Där blev han först anställd som halvstatist, sedan pjäsanställd och efter tre år; anställd.

Motgångar med nakenfilmer

På TV och film hade Skarsgård svårt att följa upp Bombi Bitt och jag. Lars Göran Carlsson gav honom en mindre roll i SVT-serien Den byxlöse äventyraren (1971). "Stellan 'Bombi Bitt' Skarsgård får mest springa omkring naken och visa snoppen" skrev Jonas Sima i en recension för Expressen om Skarsgårds första biofilm Strandhugg i somras (1972). Där spelade han amatörfotografen Erik som har förhållanden med såväl den unga Sonja som med hennes mamma Gudrun. Det var regissören Mikael Ekmans debutfilm och inspelningen var problematisk. Eftersom det inte fanns några pengar så letade Ekman råfilm där han hittade det och när de väl hittat tillräckligt tog de upp inspelningen igen. Filmen skulle göras på en sommar men det slutade med att de fick filma slutscenerna på Skansen mitt i vintern. I andra roller syntes den danska skådespelaren Annie Birgit Garde och svensktoppssångaren Siv-Inger Svensson i vad som skulle vara en lätt erotisk komedi. Istället blev det en av det årets med kritikersågade filmer och fick inte ligga kvar särskilt länge på biografernas repertoar. I Firmafesten (1972) hade Skarsgård en mycket mindre roll och slapp därmed att nämnas i recensionerna som mestadels var ljumna. Det var ändå en förhållandevis kommersiell framgång. I uppdrag från SVT medverkade Skarsgård återigen i en uppsättning av Magnetisörens femte vinter för TV-pjäsen Magnetisören (1972), denna gång i regi av Bengt Lagerkvist. Året därpå medverkade han i den norska Fem døgn i August (1973) som också blev omskriven för sina nakenscener. Skarsgård återförenades med regissören Jan Halldorf, som även gjort Firmafesten, i komedin Bröllopet (1973). Filmen möttes av uteslutande negativa recensioner och utsågs till "Sämst i år" av kritikern Carl-Eric Nordberg. Dock blev även denna film en kommersiell framgång.

Mer naket skulle det bli i Anita – ur en tonårsflickas dagbok (1973) som regisserades av Torgny Wickman, som tidigare gjort både mjuk- och hårdporr. I huvudrollerna syns Skarsgård och Christina Lindberg, som vid tidpunkten var känd som "Sveriges utvikningsdrottning". Filmen var en fransk samproduktion där lanseringen i Sverige var en bisak för att undvika svenska recensenter. Den var också ett försök att göra pornografi "anständigare". Det verkade misslyckas då man i Frankrike klippte in hårdporrsscener som varken Skarsgård eller Lindberg medverkat till. Den fick också ett dåligt mottagande med recensioner som "Stanna hemma och titta på TV i stället" och "Anita – ur en tonårsflickas dagbok är en erbarmligt dålig historia".

Skarsgård gjorde en film till med Wickman redan året efter med Inkräktarna (1974), en film som författaren Gunnar Rehlin beskrev som en film som mest går ut på att alla ska ligga med alla. Skarsgård hade en mindre roll och filmen gick aldrig upp på svenska biografer eftersom man inte trodde den skulle gå igenom censuren. I England lanserades den som Let's Play Sex och fick unisont dåliga recensioner. Brittisk press ska även ha hånat dubbningen. Både "Anita" och Inkräktarna blev senare eftertraktade på videomarknaden då de blivit samlarobjekt och betraktade som "Stellans skandalfilmer". Skarsgård syntes även i kortfilmen Åttonde budet (1973) tillsammans med Johannes Brost.

Teater och fler motgångar inom film

På Dramaten hade Skarsgård till en början bara småroller och statistroller i väldigt många uppsättningar, "Det var en replik här, en replik där och sen ut och byta lösnäsa igen" som han själv uttrycker det. Så arbetade han i många år och på så sätt arbetade sig uppåt. Något som Skarsgård såg som nyttigt. En av de första större rollerna han hade fick han med Per Sjöstrands uppsättning av Havet (1974). Han medverkade också i den hyllade uppsättningen av Den jäktade (1974) tillsammans med Margaretha Krook, Lena Nyman och Ernst Hugo-Järegård. Hans första huvudroll på Dramaten blev i Alf Sjöbergs uppsättning av Stiftelsen (1977). Skarsgård som var en beundrare till Sjöberg hade bett om att få medverka, men blev överraskad när han sedan landade en av huvudrollerna. Pjäsen blev en stor framgång och hyllad av kritiker.

Efter Inkräktarna (1974) dröjde det tre år innan Skarsgård fick göra film igen och gjorde då den lilla rollen som "arbetskollegan" i TV-filmen Kalkonen (1977). Han hade också en liten roll i Jon Lindströms regidebut Hemåt i natten (1977) som fick genomgående dålig kritik främst då den verkade vilja bekräfta fördomen om att finländare alltid super och drar kniv. Skarsgård fick dock sin roll av Lindström då denne tyckte att till och med statister i film var lika viktiga som huvudrollerna. Samma år gjorde Skarsgård den film han ångrar mest av de han medverkat i – Vilgot Sjömans Tabu (1977). Efter Wickman-filmerna ville han försäkra sig om att det skulle bli en seriös film och hade därför långa samtal med Sjöman innan han accepterade rollen. "Det blev en fruktansvärd film. Jag hade i och för sig en liten roll, men jag skämdes oerhört efter premiären. Det man kan säga till Wickman-filmernas försvar var att dom inte var pretentiösa. Det värsta som finns är när en dålig film är pretentiös. Då ekar det bara tomt" har Skarsgård sagt om filmen. Kritikerna höll med. Filmen skulle undersöka sexuella minoriteter men Sjömans drivkraft verkade vara ren voyeurism. Tabu blev för Skarsgård något av filmen som fick bägaren att rinna över. Erfarenheterna av filmerna han gjort under de senaste fem åren gjorde honom rädd för kameran. Han fungerade inte längre framför kameran och fick panik på tanken att filma något mer. Istället höll han sig till teatern.

1976 återvände Per Verner-Carlsson till Dramaten efter tre års tjänstledighet och fick tycke för Skarsgård. När Verner-Carlsson 1977 satte upp Kastrater frågade Skarsgård om han kunde få vara regiassistent. Där hjälpte han till med organisering, scenskisser och pyroteknik, Verner-Carlsson beskrev det till och med som "allt". Deras samarbete fortsatte i flera produktioner däribland Artaud på Rodez (Vita rum) (1978), Frankenstein (Stormen mot kärnkraft) (1978), Fjärilslek (1978), Brott och brott (1980) samt tre och en halvtimmes föreställningen Porträtt av en konstnär som ung man (1981) med enbart Skarsgård på scen. Pjäsen fick stor uppmärksamhet då han var kvar på scen under hela föreställningen, även när det var paus satt han kvar helt stilla på scen. Skarsgård klädde också av sig under pjäsens gång. Man gjorde också ett veckolångt gästspel i Köpenhamn med föreställningen. Även om uppsättningen var en succé minns Skarsgård det som en plåga att vara ensam på scen eftersom han gillar att reagera på sin motspelare. De båda blev med tiden vänner och Skarsgård har även beskrivit Verner-Carlsson som en av de mer betydelsefulla för honom.

En annan person på Dramaten som var betydelsefull för Skarsgård var Alf Sjöberg. Verner-Carlson har vittnat om hur mycket Sjöberg gillade Skarsgård. Sjöberg var en av de första som uppmärksammade Skarsgård på Dramaten och de båda hade givande samarbeten i många år. Ett samarbete som började tidigt med uppsättningar som Gruffet i Chiozza (1973) och Fiender (1973). Det fortsatte med pjäser som Galilei (1974), Idolen (Hjälten på den gröna ön) (1975), till Skarsgårds första huvudroll i Stiftelsen (1977). Den sista föreställningen som Skarsgård gjorde med Sjöberg som regissör var Hustruskolan (1980) där även Allan Edwall och Lena Nyman medverkade. Sjöberg dog efter att ha blivit påkörd utanför Dramaten innan pjäsen hade premiär. Några år efter olyckan regisserade Ingmar Bergman Hustruskolan (1983) för SVT där han behöll samma skådespelare som Sjöberg använt i sin sista produktion däribland Skarsgård. Det var Bergmans tribut till Sjöberg och den blev en stor framgång.

Det var inte förrän Skarsgård medverkade i elevfilmen Kyssen (1981) från Dramatiska Institutet som han kände att kameraskräcken började avta och hittade tillbaka till en instinktiv känsla för att filma. Som motspelare hade han Stina Ekblad och inspelningen var avspänd enligt Skarsgård. Inspelningen gjorde att han vågade ta några fler mindre roller som i TV-serierna Babels hus (1981), Skärp dig, älskling! (1981) och TV-filmen Olsson per sekund eller Det finns ingen anledning till oro (1981).

Vidare karriär

1982 slog Skarsgård igenom på filmduken med rollen som den harmynte och förtryckte bonddrängen Sven i Hans Alfredsons Den enfaldige mördaren (1982), en filmatisering av Alfredsons egen roman En ond man. Skarsgård belönades både med en Guldbagge och med Silverbjörnen på Filmfestivalen i Berlin för rollen.

Hans Alfredson har Skarsgård arbetat med i många sammanhang på både scen och film (även skrivit manus med honom till filmen Jim och piraterna Blom 1987), liksom Allan Edwall (P&B och Åke och hans värld) och den danske regissören Lars von Trier och även med regissörer som Alf Sjöberg, Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman, Bo Widerberg (Ormens väg på hälleberget och Henrik Ibsens Vildanden), Kjell Grede (den danske målaren Peder Severin Krøyer i Hip hip hurra! och Raol Wallenberg i God afton, herr Wallenberg), Steven Spielberg (Amistad), Milos Forman (konstnären Fransisco de Goya i Goya's Ghosts) och Kenneth Branagh (Thor). 1985 spelade Skarsgård titelrollen i Ragnar Lyths SVT-film Den tragiska historien om Hamlet – prins av Danmark.

Genom en liten roll i den amerikanska filmen Varats olidliga lätthet (1988) inleddes Skarsgårds internationella filmkarriär, som innefattar framträdande roller i en stor mängd firade filmer, och sedan han lämnade Dramaten 1988 har han i princip bara ägnat sig åt film. Han är känd för att varva tunga, "intellektuella" filmer med stora, påkostade Hollywood-produktioner.

En av Skarsgårds största roller internationellt av den senare sorten var rollen som Bootstrap Bill Turner i Pirates of the Caribbean: Död mans kista och Pirates of the Caribbean: Vid världens ände. En annorlunda roll var som en av tre potentiella faderskandidater i Abba-filmen Mamma Mia! (2008).

Vid Golden Globe-galan 2020 belönades Skarsgård med en Golden Globe Award för sin porträttering av den ryska politikern Boris Sjtjerbina i miniserien Chernobyl, en roll som han även fått en Primetime Emmy Award-nominering för.

År 2025 medverkade Skarsgård i Joachim Triers norska dramafilm Sentimental Value. Filmen och Skarsgård mötte god kritik även internationellt och ledde till att han vid galan i januari 2026 tilldelades en Golden Globe Award för bästa manliga biroll.

Familj

Skarsgård har åtta barn varav sex tillsammans med läkaren My Skarsgård (f. 1956), som han var gift med 1975–2007 – Alexander (f. 1976), Gustaf (f. 1980), Sam Skarsgård (f. 1982), Bill (f. 1990), Eija (f. 1992) och Valter Skarsgård (f. 1995). I januari 2009 gifte han sig med Megan Everett (f. 1976), med vilken han har två söner: Ossian (f. 2009) och Kolbjörn Skarsgård (f. 2012).

Paul Bettany och Jennifer Connelly gav sin son namnet Stellan (f. 2003) efter Skarsgård, som är en god vän till paret.

Utmärkelser

Förutom Guldbagge och Silverbjörnen i Berlin för Den enfaldige mördaren 1982 har Skarsgård bland annat fått Guldbagge 1990 för Kvinnorna på taket och Täcknamn Coq Rouge, festivalpris i franska Rouen för Bästa skådespelare i Ormens väg på hälleberget (1986) och God afton, herr Wallenberg (1992), Silver Hugo vid Chicago International Film Festival för God afton, herr Wallenberg (1991), en Heders-Felix för European Achivement in World Cinema vid European Film Awards (1998) för Good Will Hunting och Amistad, samt Amandaprisen för En ganska snäll man (2010).

Skarsgård utsågs 2017 till hedersdoktor på Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet.

Filmografi

Film

TV

Teater (ej komplett)

Vidare läsning

Externa länkar